Det är slutet av oktober, en av årets bästa månader för naturfotografering. I år är det dessutom en riktigt fin höst i Skåne. Och ingenstans är det så vackert som i Söderåsens nationalpark och ravinen Skäralid!
Det har hunnit gå nio månader sedan jag sist besökte Skäralid, den berömda ravinen i Söderåsens nationalpark i Skåne. Då var det slutet av januari och jag lyckades pricka in årets vackraste vinterdag. Och det blev verkligen ett minnesvärt besök. Läs mitt blogginlägg om den utflykten här.
Precis som förra gången bjuder ditresan på vackra vyer, nu över ett Skånskt landskap som fläckvis verkar ha blivit nedstänkt av en oförsiktig målare. Somliga åkrar ligger plöjda men dungar av gula björkar och lönnar lyser som facklor mot den mörkbruna myllan.
När jag närmar mig den lilla samhället Röstånga får jag syn på något som nästan får mig att tvärnita. Framför en höstfärgad skog böljar ett grönt fält med breda stråk av gult. Nog för att det var rekordvarmt i september men är det inte lite väl lite tidigt (eller sent) för rapsen att blomma?
Jag stannar bilen, vänder och hittar en liten grusväg intill. Bedömer att ett teleobjektiv passar bäst för att göra utsnitt ur landskapet och trycka ihop för- och bakgrund. Så jag monterar en 70-200 mm zoom på kameran och letar efter lämplig vinkel att fotografera. Objektivet har bildstabilisering och det är bra med ljus så jag bryr mig inte om att ställa upp stativet den här gången.
Ett tungt molntäcke vilar över skogen i fjärran men jag har tur. Bakom mig är det en glipa i det grå och solen hittar fram till både fält och träden närmast. Det blir en effektfull kontrast.
Vår och höst på samma gång – en märklig mix! Nikon D810 med Nikon AF-S 70-200/4 G ED VR vid 200 mm, 1/80 sekund vid bländare 22. ISO 200. Frihand (bildstabilisering). Foto: Christian Nilsson.
Men det visar sig att naturen inte alls har blivit lurad av någon brittsommar, den som är dragen vid näsan är jag. För det gula är inte raps utan oljerättika, som är en så kallad fånggröda. Den samlar kväve och kommer senare att plöjas ned i jorden för att ge rikligare vårskörd.
Hur som helst, det är en vacker syn oavsett vilken gröda det rör sig om och när jag sätter mig i bilen för den sista etappen mot Skäralid är jag nöjd att fotoutflykten gett utdelning innan jag ens nått min destination.
Framme vid ingången till ravinen bestämmer jag mig för att köra direkt upp till parkeringen på toppen och sedan promenera ned längs en av stigarna till Skärån i klyftans botten. Det låter kanske som en omväg men fördelen är att jag redan befinner mig en bit in och därmed slipper trängas med andra besökare som brukar skockas i området närmast Skärdammen. Jag vill ha lugn och ro när jag letar motiv. Nackdelen är att jag blir tvungen att kämpa mig uppför den nästan hundra meter höga klippbranten när jag vill tillbaka till bilen. Det ser jag inte fram emot.
Men innan jag ger mig ned i djupet stannar jag till vid ett par av utsiktspunkterna. Färgprakten är bedövande. På sina håll är det så intensivt orange och gult att det nästan ser ut som att berget har fattat eld. Eller att Söderåsens klippor plötsligt öppnat sig och låtit floder av lava välla fram längs rasbranterna (se bilden överst).
Även här använder jag telezoomen för att plocka utsnitt. Men uppe på Kopparhatten, den mest berömda utsiktspunkten, behöver jag vidvinkel. I fotoryggsäcken ligger ett Nikon AF-S 24-70 mm f/2.8 E ED VR som vi nyss fått in för test. Det här blir de första landskapsbilderna jag tar med objektivet och jag försöker hitta samma vy och vinkel över ravinen som jag fotograferade i vintras. Jag lyckas nästan.
Att ta bilder på samma motiv vid olika årstider är roligt och få platser är så spektakulära som Skäralids ravin, här sedd från utsiktspunkten Kopparhatten. För höstbilden använde jag en Nikon D810 med Nikons ljusstarka och bildstabiliserade normalzoom Nikon AF-S 24-70/2.8 E ED VR. Den vintriga versionen togs med Tamrons motsvarande objektiv, Tamron SP 24-70/2.8 Di VC USD, på en Nikon D4. Klicka på bilden för att förstora. Foto: Christian Nilsson.
På väg mot stigen som leder nedåt hittar jag ett bestånd ormbunkar som med nöd och näppe klarar att hålla sig upprätta. De är på väg att återvända till jorden och har redan antagit dess färg. Jag kliver runt och försöker hitta en vettig vinkel där det kan bli ordning i kaoset. Till slut ger jag upp men ett ensamt ormbunksblad som reser sig över sina döende likar fångar min uppmärksamhet. Det får bli ett ormbunksporträtt istället.
Men eftersom färgen inte är det väsentliga i den här bilden utan snarare formen, beslutar jag mig för att göra om bilden till svartvitt. Fast det sker först när jag kommit hem och har tillgång till det digitala mörkrummets alla finesser.
Ormbunksporträtt. Nikon D810 med Nikon AF-S 24-70/2.8 E ED VR vid 70 mm, 1/60 sekund och bländare 4 (för att få suddig bakgrund men ändå tillräckligt skärpedjup till bladen). ISO 200. Raw-format, konverterat i Adobe Camera Raw. Svartvit-omvandling och svag blåtoning i Nik Silver Efex 2. Ladda ned programmet och hela Nik Collection gratis, klicka här. Foto: Christian Nilsson.
Nere i Skäralids ravin råder tystnaden. Ibland hörs ljudet av ett löv som singlar ned och blir ett med det brungula täcket på marken. Intill Skärån hörs ett porlande från små forsar. Men som helhet är det sällsamt stilla. Skäralid är som en jättelik katedral där ingen vågar tala högt. En plats att vörda naturen.
Kylan är inte lika vass som sist jag gick här men den gör sig påmind efter några minuters hukande över stativ och kamera. Jag är glad för mina tunna och smidiga jakthandskar som låter mig manövrera knappar och rattar men ändå skänker värme.
Som många gånger förr letar jag motiv längs ån. Och konstaterar också som många gånger förr att det inte är lätt. Bäst fotovinklar får man ofta med båda fötterna i vattnet. Men jag lämnade kvar mina tunga gummistövlar i bilen. Nu straffar det sig.
Som i de flesta svenska nationalparker innehåller Skäralid gott om omkullfallna träd. De är viktiga för djurlivet och därför låter man dem ligga. Bilden togs på frihand, det var helt enkelt inte möjligt att ställa ett stativ i precis den här vinkeln. Som tur är fungerar bildstabiliseringen utmärkt i Nikon AF-S 24-70/2.8 E ED VR. Trots en slutartid på 1/5 sekund är den knivskarp! Objektivet inställt på 38 mm och bländare 11. ISO 400. Nikon D810. Foto: Christian Nilsson.
Plötsligt plaskar det till uppströms. Jag hinner uppfatta en mörk, slank form som slingrar sig ned i vattnet innan den försvinner bland mossiga stenar. Står kvar och lyssnar en stund. Och finner mig plötsligt öga mot öga med en mink! Den verkar lika förvånad som jag över vårt möte för den blir stående med blicken naglad i min ett par sekunder. Sen glider det kvicka djuret på nytt ned i Skärån och blir som uppslukad av det mörka vattnet.
En fin naturupplevelse att minnas men jag vill också få en chans att fånga den i bild. Så för säkerhets skull ändrar jag mina kamerainställningar; bländaren ställs på största öppningen och känsligheten skruvas upp. Nu är jag redo. Och ett tu tre dyker min nyfunne vän upp igen. Jag hinner ta två exponeringar på minken innan den ilar utom räckhåll för objektivet.
Trodde aldrig jag skulle lyckas fånga en mink på bild men Skäralid bjuder på många överraskningar! Nikon D810 med Nikon AF-S 24-70/2.8 E ED VR vid 70 mm, 1/ 80 sekund vid bländare 2.8 och ISO 1600. Foto: Christian Nilsson.
Efter det här mötet är jag så nöjd med min utflykt att jag redan är beredd att ge mig tillbaks till bilen. Pliktskyldigt letar jag motiv ytterligare en halvtimme. Naturfotograferandet har blivit sekundärt, istället går jag runt i ett naturrus och njuter av den intensiva doften av höst. Jag drogar mig med förmultnande löv, fuktig mossa, svampar och naken jord.
Till slut vaknar jag till sans och hittar ett motiv som känns hyfsat spännande. En gren med orangea boklöv och en mossig sten bildar två motriktade trianglar och solen har precis letat sig fram mellan trädstammarna. Jag ställer upp stativet och väljer att prova kamerans automatiska HDR-funktion för att jämna ut den stora skillnaden mellan skuggor och högdagrar. Den fungerar visserligen bara med jpeg men jag har nog en större tolerans för det bildformatet än de flesta så – fine by me!
Nikon D810 inställd på HDR för stort dynamiskt omfång. Nikon AF-S 24-70mm f/2.8 E ED VR vid 24 mm, bländare 16. ISO 64. Stativ. Motljuset gav upphov till små reflexer men bortsett från den längst ned i bilden upplever jag inte dem som störande. Foto: Christian Nilsson.
Klättringen uppför den branta stigen till parkeringen blir lite av en antiklimax. Jag har väntat mig, nästan sett fram emot att jag kommer bli fullständigt utpumpad. Men jag går systematiskt tillväga för att slippa kippa efter andan i den kalla höstluften. Efter prick en minuts promenad vilar jag i 30 sekunder. Och så håller jag på tills fötterna plötsligt står på krönet. Uppstigningen har tagit mindre än fem minuter, bara lite längre tid än vad som behövdes för att gå ned i ravinen. Känner mig förvånad över hur lätt det gick. Sist höll jag på att dö. Kanske är min kondition inte så pjåkig ändå!
Nere vid entrén trycker jag i mig medhavd matsäck. Fantastiskt vad gott kaffe och skinkmackor smakar när man samtidigt får njuta av vacker natur! Ett ballerinakex slinker också ned och sedan beslutar jag mig för att ta ett varv runt Skärdammen innan hemfärden.
Skärdammen vid entrén till ravinen är ett omtyckt motiv. Men med rätt exponering för själva landskapet blev himlen alldeles för ljus, nästan kritvit. Lösningen den här gången var ett avtonat gråfilter. Men det hade också gått att ta två olika exponeringar – en anpassad till förgrunden och en för himmeln – och lägga ihop dem i Photoshop. Det är inte manipulation utan vanlig bildbehandling. Nikon D810 med Nikon AF-S 24-70/2.8 E ED VR vid 27 mm, 1/1,3 sekunder, bländare 16 och ISO 64. Stativ. Foto: Christian Nilsson.
Det blev inte något superintensivt fotograferande den här dagen. Men det gör inget. Istället fick jag en sällsynt fin naturupplevelse med sprakande höstfärger och dessutom ett överraskande möte med en av nationalparkens kanske mest svårfotograferade invånare. Vilken tur för mig att den visade sig vara en nyfiken liten rackare!
Mattias Siljefjord says
Hej
Fina bilder o trevlig text.
Mvh Mattias
Objektivtest.se says
Tack Mattias.
Och stort tack för hjälpen med artbestämning!
Mvh
Christian, Objektivtest.se
Lasse Brolin says
Trevligt att få ta del av din utflykt Christian
Objektivtest.se says
Kul höra, Lasse!
/Christian
Jocke Carlstorp says
Fint reportage o fina bilder.
Mvh/Jocke
Objektivtest.se says
Tack Jocke!
Vänliga hälsningar
Christian, Objektivtest.se
Kjell Andersson says
Mycket fina foto. Söder åsen ett tacksamt foto objekt!
Objektivtest.se says
Tack Kjell.
Ja det finns mycket att se och fotografera på Söderåsen, året runt. Och Skäralid kan verkligen kännas magiskt att träda in i. Det var också längesedan jag lyckades pricka in ett höstbesök då i stort sett alla träd verkligen står i brand. Brukar komma för tidigt. Så slutet av oktober verkar vara det som gäller om man vill ha optimal färgprakt!
Mvh
Christian, Objektivtest.se
Gösta Hjelm says
Vilka fina höstbilder Christian!
Själv är jag 83 bast, men kommer inte så långt längre. Har plåtat sen jag var grabb.
Saknaden efter tidningen Foto är stor, så det var fint att du startade Objektivtest!