Den 21e januari bjöd kung Bore på en sällsamt vacker vinterdag i Skåne. Så jag packade kameran och drog till Skäralid. En fantastisk fotoutflykt!
Det är märkligt hur snabbt väderomställningen mellan höst och vinter kan ske i Skåne. Och då menar jag inte de plötsliga och ofta intensiva snöfall som kan inträffa redan i november, till många bilförares förtret. Utan den riktiga vintern, med långvarig iskyla och snö som faktiskt blir liggande mer än ett par dagar. Den riktiga vintern börjar sällan förrän efter nyår men då kan den också slå till rejält. I år anlände kung Bore som på beställning den första januari. Och han verkar trivas här nere i södra Sverige, för den 21e januari ordnar han en show som man inte glömmer i första taget!
Vinterkungen inleder föreställningen med väldiga rökmaskiner, som släpper ut mängder av dimma över fält och skogar. I nästa steg beställer han ett högtryck som får temperaturen att falla snabbt, på sina håll ned till minus 15 grader. Underkyld fuktig luft är kanske en mardröm för bilister men när rimfrost börjar täcka minsta gren och kvist med miljontals gnistrande swarovski-kristaller och spindelväv börjar likna halsband från Tiffanys, då är det fest för alla naturälskare. Inklusive undertecknad.
På väg mot Skäralid. Det är svårt att koncentrera sig på bilkörningen när landskapet vid sidan av vägen är så hisnande vackert. Hästarna inramade av rimfrostklädda träd är bara ett av många fantastiska motiv som dyker upp. Och här är jag tvungen att stanna för att fotografera. Nikon D4 med Nikon AF-S 70-200/4 G ED VR vid 105 mm, 1/125 s, bländare 11 och ISO 100. Foto: Christian Nilsson.
Redan en vecka tidigare har jag spikat den 21e januari för att åka till ravinen vid Skäralid, Söderåsens nationalpark, och fotografera vinterbilder. Av en slump prickar jag in årets kanske finaste vinterdag. Denna morgon är vädret strålande vackert och för en gång skull vindstilla. En härlig dag att åka på vinterutflykt oavsett övriga omständigheter. Men med stora delar av Skåne dessutom inbäddat i pärlsocker blir det ett gyllene tillfälle för naturfotografering.
Det tar dock en stund att komma iväg. Ska man vistas i naturen en hel dag vid -10 grader gäller det att packa förnuftigt; rätt kläder, matsäck, dryck och så vidare. Det är ju ingen njutning att fotografera om man är frusen och hungrig. Jag har bestämt mig för att inte ta med termos utan istället koka kaffe och steka prinskorvar på plats, med hjälp mitt Biolite Campstove. Ett litet campingkök som eldas med småkvistar och får en liter vatten att koka på under fem minuter, även i minusgrader.
Bokarna högst upp på Kopparhatten i Söderåsens nationalpark är vackra året runt.
Men visst är det nåt speciellt med snötäckta grenar? Nikon D4 med AF-S 70-200/4 G ED VR vid 200 mm, 1/100 s, bländare 8 och ISO 100. Foto: Christian Nilsson.
Bilfärden från Helsingborg till Söderåsen är en upplevelse i sig. Överallt ligger landskapet sakralt vitt och ovanpå det sveper kvardröjande dimslöjor in åkrar och småsamhällen i bomullsvadd. Alltihop genomlyst av det milda ljuset från en lågt stående vintersol.
Att hålla ögonen på vägen visar sig vara en större utmaning än att parera hala svängar. Om jag inte var så angelägen att fotografera vid just Skäralid skulle färden ha kunnat ta halva dan i anspråk, med alla fotostopp som lockar. Jag nöjer mig med ett – en hage med några hästar som tycks njuta av det soliga vintervädret (se bilden längre upp).
Väl framme vid nationalparkens entré vid Skäralid bestämmer jag mig för att börja med en rekognosceringstur till utsiktsplatsen Kopparhatten. Den ligger högst upp vid kanten av ravinen och bjuder inte bara på intagande vyer utan även en mycket vacker skog, med höga och raka bokar. Det är möjligt att promenera dit men den ansträngningen väljer de flesta bort. Det finns nämligen en bra bilväg och goda parkeringsmöjligheter ända uppe på toppen. Så jag kör. Och till min förvåning finns det bara en enda bil parkerad där uppe och inte skymten av någon människa.
Rimfrost-sockrad björk. I bakgrunden rasbranterna på ravinens motsatta sida. Nikon D4 med AF-S 70-200/4 G ED VR vid 75 mm, 1/100 s, bländare 8 och ISO 100. Foto: Christian Nilsson.
Från de mäktiga bokarna kommer ett stillsamt snöfall, som om någon långsamt siktar mjöl över hela skogen genom en jättesil. En uppfriskande känsla när de små iskristallerna landar i ansiktet. Väl framme vid kanten av ravinen använder jag en 70-200 mm telezoom för att plocka detaljer från landskapet. Här slipper jag stativet – gott om ljus och bildstabilisering räcker för att göra bilderna knivskarpa. Ja, ett bra objektiv är ju inte heller fel och på den punkten gör ju inte Nikon AF-S 70-200/4 G ED VR någon besviken! (Kolla in vårt test här).
Yin och Yang vid Skäralid. Nikon D4 med AF-S 70-200/4 G ED VR vid 92 mm, 1/100 s, bländare 11 och ISO 100. Foto: Christian Nilsson.
Men jag dröjer inte kvar på toppen någon längre stund. Det är botten av ravinen som lockar, trots att jag vet att den till stor del ligger i skugga och att kylan där nere är vassare. Efter att ha snirklat mig ned och ställt bilen på den, otroligt nog, tomma parkeringen vid entrén axlar jag fotoryggsäcken och stativet. Och beger mig in i Skäralids uråldriga dalgång.
När Skärdammen är passerad och träspången tar slut inser jag att jag i stort sett är ensam. Här inne bland talusbranter och klippblock som funnit vila i ravinens djup är det slående stilla.
Nere i Skäralids ravin råder tystnaden. Inga trafikljud, röster eller ens fågelkvitter. Det enda som hörs är det rogivande porlandet från Skärån. Nikon D4 med Samyang MF 14/2,8 ED AS IF UMC. 1/20 s, bländare 16. ISO 100. Foto: Christian Nilsson.
Att träda in i Skäralids vinterskog en dag som denna är i nivå med hur en storslagen katedral måste ha upplevts för en medeltidsmänniska. Ogribart vackert. Och frustrerande för jag inser att all denna skönhet är omöjlig att fånga på bild. Man måste uppleva den på plats för att förstå. Likväl söker blicken efter motiv medan jag promenerar längs Skärån.
Ibland känns det som att ån är överallt och ingenstans. Mycket av den är istäckt och snön döljer gränsen mellan fast mark och is. Det porlar och kluckar lite här och var. Att ta sig nära för att fotografera det rinnande vattnet är svårt. Jag provar med foten. Här verkar det vara jord. Ett steg till. Här knarrar det betänkligt. Inser att den där perfekta fotovinkeln är alltför riskabel så jag drar mig tillbaka. Där jag står säkert blir inte kompositionen den jag egentligen vill ha, grenar sticker in från fel håll eller slutar på olämplig plats i bilden. Men jag planterar ändå stativet i snön och riktar in kameran. På samma vis fortsätter det medan jag tar mig djupare in i ravinen, bland kvistar och lapptäcken av snö, is och rinnande vatten.
Att fotografera längs Skärån är ingen enkel uppgift. Grenar skymmer ofta de bästa platserna och snö döljer den förrädiskt tunna isen. Fodrade gummistövlar eller högskaftade vinterkängor med Goretex rekommenderas. Nikon D4 med Tamron SP 24-70/2,8 Di VC USD vid 26 mm. 1/5 s, bländare 16. ISO 100. Foto: Christian Nilsson.
Men vid ett tillfälle blir jag för djärv i mitt försök att hitta bästa kompositionen. Min högra fot försvinner när isen plötsligt ger vika och i nästa sekund är sko och strumpa genomvåta. Något ombyte har jag inte med så jag kramar ur strumpan, som är av ull, så gott det går. Ull värmer även när det är vått och jag håller foten igång genom att vicka på tårna. Kylan upplevs faktiskt inte alls besvärande. Att avbryta fotograferandet är ändå inte att tänka på. Skäralid lockar med fler hemligheter.
Den magiska stämningen tilltar ju längre in i kanjonen man kommer. Nikon D4 med Tamron SP 24-70/2,8 Di VC USD vid 24 mm. 1/15 s, bländare 11. ISO 100. Foto: Christian Nilsson.
Så jag fortsätter att följa ån, som vid det här laget har övergått från stillsam rännil till en bred fors kantad av stora sjok av grönaktig is. Solen lyser på de omgivande träden högre upp i ravinen och de speglas nu i vattendraget. Skärån börjar alltmer likna en flytande regnbåge – gult, grönt och blått blandas i kompotten av is och vatten.
Ibland går det inte att placera stativet på ett vettigt sätt, hur jag än försöker. Antingen är det inte tillräckligt högt eller så är alltför mycket bråte i vägen. Vid ett tillfälle håller jag mig i en trädstam och lutar mig ut över åkanten för att få den vinkel jag vill ha. Då är det skönt att objektivet har bildstabilisering.
I fotoryggsäcken ligger förutom en telezoom även Tamrons ljusstarka och skarpa 24-70/2,8 Di VC USD (test finns här), ett Tamron SP 35/1,8 Di VC USD och Samyang MF 14/2,8 ED AS IF UMC. Tester av de båda sistnämnda publiceras snart här på Objektivtest.se.
Fläckar av guld virvlar runt, skiftar ton och vaggar ögat till sömns. Under ytan lyser isen smaragdgrön. Nikon D4 med Tamron SP 24-70/2,8 Di VC USD vid 70 mm. 0,4 s, bländare 22. ISO 200. Foto: Christian Nilsson.
En och en halv timme har förflutit sedan mitt ofrivilliga vinterbad och jag börjar oroa mig en smula för tårna. De har börjat domna. Dessutom kurrar det i magen. Jag beslutar mig för att jag har sett tillräckligt för den här gången och återvänder i snabb takt till ravinens mynning. Hämtar min mat, campingköket och en yllefilt i bilen och placerar mig sedan i vindskyddet som ligger nära parkeringen. Av med sko och strumpa och virar in foten i filten. Äntligen är den torr! Matar småkvistar i mitt Biolite och snart värmer en liten eld både prinskorv och vatten till kaffe.
Solen går ned klockan fyra och jag vill inte köra hem på snöiga och hala vägar i beckmörker. Så i det sista solljuset packar jag in utrustningen i bilen och lämnar Söderåsen. Hemfärden blir lika magisk som ditresan. Jag ser tre rådjur som står på ett fält och betar av vad som nu göms under snötäcket. I bakgrunden syns en frostig skog, dimma och en nästan full måne som lyser gult. Scenen är så perfekt att man kunde tro att någon plockat de bästa bitarna från ett gigantiskt naturpussel och placerat dem tillsammans.
Jag stannar bilen, vänder och hittar en liten väg jag kan parkera på. Monterar på telezoomen på kameran och ska precis ta bilden när en stor långtradare högljutt dundrar förbi. Därefter ser jag bara tre vita rådjursrumpor som guppar upp och ned på väg mot det trygga skogsbrynet i bilden nedan.
Rimfrostklädda björkar i dimma är inte fy skam men de tre rådjur som stod framför dem var mitt egentliga motiv. I alla fall fem sekunder innan jag tog den här bilden. Nikon D4 med AF-S 70-200/4 G ED VR vid 200 mm, 1/60 s, bländare 8 och ISO 200. Foto: Christian Nilsson.
Det blir dock inte det enda motivet jag förlorar på grund av trafiken. När jag kör västerut mot Helsingborg skiner en intensiv röd sol genom täta dimbankar. Det ser ut som om lava har börjat sväva över den skånska åkerslätten, utspydd av någon nykläckt vulkan.
En gammal vindmölla dyker upp och solen rättar in sig precis bakom den. Dimman glöder runtomkring som en jättelik gloria. Och ingenstans vågar jag sakta ned eller stanna. Sikten är dålig, vägen isig och knappt hundra meter bakom mig kör ytterligare ett par bilar. Om jag gör en oväntad manöver är risken stor att jag blir påkörd.
Jag får fotografera med ögonen istället. Och återvänder i säkerhet med årets första, och vem vet, kanske också vackraste naturupplevelse i bagaget!
Lars Crossner says
Hej Christian!
Bor granne med Söderåsens Nationalpark och uppskattar verkligen dina bilder. Det är för sorgligt att tidningen Foto lades ned. Jag saknar den väldigt mycket. Blev jätteglad när jag upptäckte att man kan se och läsa dig på nätet. Finns det fortfarande möjlighet att köpa gammla nummer av Tidningen Foto.