Som naturfotograf måste man vara terränggående. Lätta prylar som samtidigt levererar skarpa bilder är en önskedröm. Så nu har jag bytt kamera igen – till Olympus kompakta och vädertåliga flaggskepp E-M1 Mark II.

Att byta kamerasystem är som att växla bilmärke, det tar emot innan man gör slag i saken. Varumärken som vi förälskat oss i har en magisk lockelse, även när nya insikter och plånboken borde få oss på andra tankar.

Teknikutvecklingen är obeveklig, den rumsterar om, och gamla ordningar ändras. Så är det även i kamerabranschen. Nya och bättre prylar kommer löpande ut, men takten har accelererat på senare år. Om man vill ha det mest optimala kamerasystemet måste man göra sig fri från gamla uppfattningar och emotionella bindningar till kära logotyper.

Under åren har jag använt rätt många kameror: Rolleicord, Zeiss Contarex, Leica CL, Nikon F2, Hasselblad, Linhof Technorama, Rolleiflex 6008, Canon EOS 1, Mamiya 7, Canon EOS 5 Mark III, Sony RX1 och senast Fuji X-T2. Nu har jag bytt igen, till Olympus E-M1 Mark II. Är jag en hoppjerka?

Tunga kameror ett hinder

Min utgångspunkt kan förklaras. Jag är naturfotograf och naturfotografering är en speciell genre. Den är utpräglat fysisk och när man bär på sin utrustning över stock och sten och i ur och skur, har utrustningens storlek och tyngd stor betydelse för bildresultatet.

Att stå i en studio är något annat. Som naturfotograf måste man vara terränggående. Lätta prylar som samtidigt levererar skarpa bilder är en önskedröm oavsett man flanerar med kameran i hemmamarkerna, sitter i ett gömsle eller ger sig ut på en expedition i otillgängliga trakter. Tunga kameror och objektiv är alltid ett hinder som medför fler misslyckade exponeringar, fler missade tillfällen, färre antal bilder och minskad kreativitet.

En annan utgångspunkt: som fotograf vill jag helst ha en kamera som ger bästa möjliga bildkvalitet. Jag följer utvecklingen och läser tester, och lyssnar på snackisar som valsar runt om bästa gluggen och bästa kameran.

På analoga tiden var saken glasklar; stora kameror betydde bättre bildkvalitet. Till landskapsbilderna skulle det vara minst mellanformat, eller ännu hellre storformat. Inom djurfotografin var småbildskamerorna dominerande, men det krävdes ljusstarka och långa teleobjektiv med frontlinser stora som kanonrör, inga små saker, inte billiga heller.

Digitalfotografin har ändrat på dessa förutsättningar. Idag finns små spegelfria kameror med lätta och nedbantade objektiv som levererar stora resultat till överkomligt pris. Det är därför jag bytt till Olympus E-M1 Mark II. Kameran har mycket god byggkvalitet, superb optik och en ergonomi som är mycket effektiv.

Komposition vs arbetstempo

En del fotografer tycker att stora kameror gör arbetet mer seriöst. Med landskapet i centrum föredrar man långsam fotografering, ”slow photography”. Tanken är att bilderna blir mer genomarbetade, konstnärliga och personliga på det sättet. Med en stor kamera på stadigt stativ kommer man naturligt in i ett eftertänksamt arbetstempo.

Denna approach har även jag gillat men den är begränsande och frågan är om bilderna blir bättre. Jag tror inte det längre. Jag tror inte att vår känsla för komposition eller att vår iakttagelseförmåga relateras till arbetstempot eller kamerans storlek, särskilt inte när man är en erfaren fotograf.

Digitalfotografin kan visserligen vara forcerad, slarvtoleransen är stor och man kan ogilla den urlakning av hantverket som följt med detta men idag har jag bara resultatet i fokus. Med en jämförelsevis liten, lätt, vädertålig, snabb och ergonomisk kamera med skarp optik och bra sensor blir det fler godkända bilder. Så är det. En naturlag.

Olympus nya kamera E-M1 Mark II uppfyller dessa krav bättre än någon annan jag prövat. Den är utformad för nästan all slags fotografi. Men jag har fastnat för några egenskaper som passar särskilt bra för naturfotografering.

Systemet Micro Four Third ger i mitt tycke bildfiler med bättre proportioner, dvs 4:3, än fullformat och APS-C som har det långsmalare 3:2. Olympus filosofi är att samspelet mellan bildsensorn och optiken kan optimeras med Micro Four Third. Ljuset sprids jämnare över hela sensorytan och strålarna lämnar objektivets bakre lins så gott som parallellt, vilket ger bättre skärpa ut i hörnen.

Jämfört med fullformat har objektiven en förlängningsfaktor på 2x. Brännvidden 100 mm på Olympus motsvarar alltså 200 mm på fullformat. Detta betyder att man får ut mer kikareffekt med teleobjektiven.

50 megapixel filer i råformat!

Optiken är utmärkt skarp, men hur är det med upplösningen i den mindre sensorn jämfört med en kamera i fullformat? Kort svar: Olympus sensor är mycket bra och dessutom finns en avancerad funktion som ger en högre upplösning med 50 megapixel i råformat.

Funktionen bygger på att sensorn flyttas under exponeringen av fyra bilder som slås ihop. Funktionen är därför bara användbar för stillastående motiv men passar utmärkt för landskap och detaljer i naturen.

En viktig fördel inte minst för naturfotografer är kamerans inbyggda bildstabilisering. Olympus har utvecklat en ny teknik som innebär att man kan frihandsfotografera med nästan sex steg långsammare slutartid än utan stabilisator.

Även detta är en funktion som påtagligt förbättrar kamerans användbarhet. Snabbt och enkelt kan man göra bilder i samma anda som ”slow photography”, med lågt ISO för att få hög upplösning och tillräcklig bländare för stort skärpedjup, utan att böka med stativet.

Nackdelar? Jag skulle önska att batterierna levde längre. Kamerans alla finesser som går på el kostar ström, inte minst bildstabiliseringen. Olympus batterier har i alla fall inte sämre kapacitet än hos motsvarande spegelfria kameror av andra fabrikat. Men för oss som är ute mycket i vildmarken är långlivade batterier viktiga.

Jag skulle också önska att man kunde ladda kamerans batteri när detta sitter i kameran, vilket skulle innebära att man slipper ta med en extra batterihållare när man ska ladda ett dött batteri från en bärbar laddstation, en så kallad Powerbank.

Blixtsnabb fokus

Kamerans autofokus är avancerad och snabb. Det är förstås utmärkt men har ingen avgörande betydelse för min del eftersom jag mest fokuserar manuellt och använder bländar automatiken. Flera av objektiven har en synnerligen lättarbetad manuell fokusering som man kan använda utan att gå in i menyerna.

Man drar fokuseringen bakåt och vips är automatiken bortkopplad. I sökaren får de skarpa delarna av motivet en konturförstärkning i rött och man ser då samtidigt skärpedjupet. Tack vare denna funktion är den manuella fokuseringen blixtsnabb.

Objektivens skärpa är med ett ord fenomenal. Olympus optik är helt i klass med de bästa objektiven för fullformat. Den mindre sensorn är ingen begränsande faktor för intrycket av bildernas skärpa. Tvärtom, optiken och sensorn är optimerade ihop. I praktiken är Olympus-bilderna lika skarpa eller skarpare jämfört med bilder från kameror med en sensor som är betydligt större.

Stor sensor är overkill

Nuförtiden florerar en vilseledande hype kring sensorns storlek och upplösning. Sanningen är att kameror med extremt högupplösande och stor sensor är ett overkill i de flesta vanliga sammanhang. Majoriteten av alla bilder som visas numera förekommer på sociala medier och där betyder sensorns storlek i stort sett ingenting.

Det fina med Olympus filosofi är att deras mindre sensor gör kameran och objektiven mycket små och användarvänliga. Samtidigt blir bildfilerna så skarpa och detaljrika som man kan kräva för en bred användbarhet. Kameran är perfekt för all normal fotografering, och det ska till mycket stora printar för att man se någon betydelsefull skillnad jämfört med de pixelrikaste fullformatskamerorna.

Det riktigt bra med Olympus filosofi är att man som naturfotograf får skarpa bilder även av motiv som man lätt missar med större och tyngre kameror. Stora prylar kan hindra oss från att överhuvudtaget komma fram till motivet!

 

Här är en svit bilder från ett halvår med Olympus OM-D E-M1 Mk II

Solnedgång på Björnö, nära mitt hem. Kameran står på stativ med favoritobjektivet 12-100 mm f/4 IS Pro. Med sitt stora brännviddsomfång är denna glugg mycket användbar. Jag som tidigare föredragit fasta brännvidder, har ändrat på mig. Här var objektivet inställt på 12 mm, bländare 22 och manuellt hyperfokuserat för max skärpedjup. Känslighet ISO 200. Graduerat gråfilter.

Grågässen är skygga fåglar. Ute på Björnö gick jag med kameran hängande i nacken och Olympus M.Zuiko Digital 300 mm f/4 IS Pro plus konvertern 1,4x. Den här kombination ger 420 mm, motsvarande 840 mm för fullformat och ljusstyrka f/5,6. Ett fullformatsobjektiv med 800 mm brännvidd är stort och tungt som ett granatgevär, inget man gärna bär runt nacken. Jag kom ut ur skogen och fram till stranden där det oväntat låg ett par grågäss. Snabbt kom jag i frihandsläge med manuell fokusering, bländare 7,1 och 1/200 sek vid ISO 200.

Här ligger grågässen i en annan vik vid Björnö. Klockan är halv åtta i gryningen. Eftersom jag står långt från fåglarna är de inte oroliga. 300 mm plus 1,4x konverter. 1/250 sek, ISO 250. Manuell fokusering på frihand.

Kulen vårmorgon vid Nämdöfjärden. Skäggdoppingarna genomför sin parningsbalett. Jag går längs stranden med det kraftfulla teleobjektivet 300 mm plus konverter. Ställer in ISO 6400, 1/250 sek på bländare 10 (för att öka skärpan över fågelkropparna). Manuell fokusering på frihand.

Bilden är gjord med den ljusstarka zoomen Olympus M.Zuiko Digital 40-150 mm f/2,8 Pro plus konverter 1,4x. Jag fotograferar från min båt på frihand med manuell fokusering. 1/100 sek och f/8 vid ISO 200.

Olympus M.Zuiko Digital 40-150 mm f/2,8 Pro. Brännvidden ger en bildvinkel motsvarande 80-300 mm på en fullformatskamera.

Gudingar på Nämdöfjärden är fotograferade från landbacken med 300 mm plus 1,4x konverter, motsvarande 840 mm på fullformat. Dess kraftiga kikareffekt gör att man kommer nära fåglarna som ligger cirka 100 meter bort. 1/125 sek, f/8 vid ISO 400, Manuell fokusering och stativ.

På vandring vid Sandemar ser jag det här motivet i vitsippsskogen. Har inget stativ med men utnyttjar kamerans bildstabilisering. Olympus M.Zuiko Digital 12-100 mm f/4 IS Pro inställt på 47 mm, manuell hyperfokusering (för maximalt skärpedjup). Bländare 22 och 1/15 sek vid ISO 200.

Zoomobjektivet 12-100 mm fungerar också för närbilder. Dessa kungsängsliljor fotograferade jag i reservatet Storängsudde. Bländare 4,5 och 1/80 sek vid ISO 64,  Frihand och manuell fokusering.

Närgränsen hos 300 mm är 1,4 meter, och sätter man på konverter får man ännu bättre förstoring. Den sällsynta hasselsnoken lever i min trädgård där jag brukar se den ett par gånger varje år. Här är avståndet 1,4 m. Bländare 9, 1/125 sek vid ISO 400. Manuellt fokuserad på frihand.

Vidvinkelzoomen Olympus M.Zuiko Digital 7-14 mm f/2,8 Pro ger extrema bildvinklar. För att korrigera den oundvikliga distorsionen har jag ställt stativet lågt och frontlinsen är 20 cm från lupinerna. Skärpedjupet blir gränslöst med denna korta brännvidd. Inställt på 7 mm, f/22, 8 sek och ISO 64. Stativ.

Makroobjektivet Olympus M.Zuiko Digital 60 mm f/2,8 ED Macro är också en goding och synnerligen litet. Man kan fokusera ned till skalan 1:1. Bilden tagen vid bländare 4, 1/10 sek och ISO 64 på stativ.