Den andra delen i Claes Grundstens reseblogg från västra Australien tar oss genom eukalyptusskogar, upp bland lummigt gröna bergskedjor och längs undersköna kuststräckor. Häng med!
Sydvästra Australien är ett viktigt område för biologisk mångfald, särskilt floran är artegen och endemisk. Vår färd fortsätter från den ena intressanta nationalparken till den andra.
Samtliga bilder är tagna med den kompakta men mycket kompetenta systemkameran Olympus E-M1 Mark II och zoomobjektivet Olympus M.Zuiko Digital 12-100 mm f/4 IS Pro, om inget annat anges. En idealisk utrustning för resor. Del 1 i denna blogg kan du läsa här.
I Walpole-Nornalup beundrar vi skogar med jätteträd. Här växer Australiens svar på Kaliforniens redwood och seqoia. Australiensiska eukalyptusträd som karri, jarrah och red tingle är imponerande stora och högresta, och de förekommer bara i detta hörn av världen.
Bildspel
För att bläddra manuellt, rör muspekaren över bilden och använd pilarna. Klicka för att förstora.
Vi fortsätter till en annan och bergigare miljö. Stirling Range reser sig overkligt uppåt genom ett blått dis över den pannkaksplatta slätten norr om Albany, en kompakt kedja av toppar, nära sju mil lång och sju hundra meter över omgivningen, med orörda skogar på sluttningarna.
Bergskedjan kallades Koi Kyeunu-ruff av aboriginerna. Den formar en högrest och långsträckt ö mitt i det ändlösa vetebältet. Det västerländska namnet gavs av lantmätaren John Roe under en expedition 1835. Han ville hedra den första guvernören James Stirling, vid kolonin Swan River, nuvarande Perth.
Australien har flera liknande och ensamma bergstrakter som ofta är uppkallad efter någon invandrad pionjär och i inget fall är de någon alpin höjdare, men ändå kan de göra storartade intryck i landskapet eftersom omgivningen är platt, och nuförtiden är de hägrande mål för vandrare. Nationalparken Stirling Range bildades redan 1913 men är globalt sett nästan helt okänd. Fastmer ett lokalt dragplåster.
Vi far till dit, till ”den sovande skönheten” som bergskedjan kallas i folkmun därför att siluetten liknar en liggande kvinna. Aboriginerna har skapat en brutal legend om Stirling Range.
Här levde en kängurufamilj berättas det, mamma, pappa barn, en kärnfamilj.
Hannen, som borde ägna sig åt matförsörjning, förlustade sig istället med sina kompisar vilket gjorde honan förbannad så hon gick på egen jakt. Efteråt ordnade hon och ungen en fest, men hannen blev arg när han kom hem och dödade honan och då blev ungen mordisk och dödade pappan vars kropp därefter bildade bergskedjan. Hans ben och armar formar topparna.
Denna myt om eller från drömtiden har muntligt levt vidare genom generationerna. Även som främlingar förstår vi vilken stark andlig relation det finns mellan människorna och naturen i dessa trakter.
Vi vill bestiga Bluff Knoll, bergskedjans högsta topp 1073 meter över havet, men den ligger ständigt i moln. Istället går vi upp på ett annat berg för att få överblick, Mt Trio 856 meter. Inom parentes sagt har vädret växlat från mulet och 16 grader vid kusten till 20 grader här bland bergen och slutar med strålande sol och plus 39 närmare Adelaide.
När vi blickar ut mot längdaxeln i Stirling Range, åter öster och väster, syns vildmarken breda ut sig. I norr och söder är det däremot inte långt ned till odlingsslätterna som är så vidsträckta att man nästan likt en medeltida geograf, kan tro att Jorden är platt.
Vegetationen sätter sin prägel på denna bergsnatur. Floran i Stirling Range är en av de artrikaste i hela världen. Tyvärr har det mesta blommat över och vårt schema medger inte att vi stannar önskvärt länge. Bildmaterialet blir därför inte så omfattande som jag hade velat. Detta är också en verklighet man får räkna med som resefotograf.
Vi åker till Wave Rock trettio mil norrut från Stirling Range, en riktig turistfälla. Som en väldig surfvåg väller denna kända och 15 meter höga granitklippa mot besökaren. Här möter vi vår vän Gordon från Melbourne som kört hit med sin Landcruiser. Resten av tiden reser vi tillsammans.
Så här gick det till när den mäktiga formationen föddes. En tjock granitkropp hade trängt in under marken för obegripligt länge sedan, en så kallad batolit. Den täcktes länge av jord som attackerade klippan och sedan försvann pö om pö.
Under torrperioderna torkade jordskikten närmast markytan upp och då upphörde vittringen. Jorden djupare ned behöll däremot fukten och fortsatte lösa upp graniten året runt och allt djupare ned. Allt eftersom tiden gick skyfflades det torra materialet på ytan bort av regn och störtfloder. När till slut all jord och nedvittrat berg hade försvunnit stod Wave Rock i dagen, och hela granitkroppen, batoliten, hade blivit en domformad kulle i landskapet.
Utanför staden Esperance väntar den största överraskningen på hela resan, en skärgård av nästan skandinavisk typ. Archipelago of the Recherche är lokalt även känd som Bay of Isles. Den omfattar 105 större öar och 1500 nakna skär utspridda längs en 23 mil lång kust; en mardröm för gamla tiders skeppare!
Berggrunden består av rödlätt granit och öarna bildar högresta kupoler som sluttar brant ner mot vattnet. Vyerna påminner om Bohuslän, men den barblottade berggrunden har inte slipats av någon inlandsis. Bara en av öarna är tillåten att besöka i denna arkipelag som avsatts till ett skyddat naturreservat.
Vi tar oss till nationalparken Cape Le Grand på fastlandet och spanar ut mot övärlden. Lucky Bay är en snövit playa med mängder av turister men få simmare. Vattnet är inte särskilt varmt i dessa farvatten som dessutom håller sig med vithajar och späckhuggare. Hajattackerna har blivit vanligare, får vi höra. Havets storvilt har blivit talrikare på senare år.
Bildspel
För att bläddra manuellt, rör muspekaren över bilden och använd pilarna. Klicka för att förstora.
Nullabor Plain bildar en jämnplatt och mestadels trädlös slätt som nästan är lika stor som halva Sverige. Över den löper Australiens rakaste väg, 15 mil utan minsta krök. Vi kör där för att nå den ensamma posteringen Eucla vid gränsen mot South Australia.
Längre norrut korsar transaustraliska järnvägen detta enorma flackområde och rälsen har en femtio mil lång raksträcka! Mil efter mil är vidderna folktomma. Längs kusten kastas slätten ned mot The Great Australian Bight, den stora australiska bukten. Bunda Cliffs är världens längsta ihållande kustklint eller snarare bergvägg, 60–120 meter hög och tio mil lång. Baxter Cliffs heter en västlig del av samma klint.
Bildspel
För att bläddra manuellt, rör muspekaren över bilden och använd pilarna. Klicka för att förstora.
Hela sträckan där Nullabor Plain möter havet är oerhört storslagen, 40 mil kust utan en tillstymmelse till skyddad hamn. Vi stannar vid en utsiktspunkt nära Eyre Highway, huvudvägen mot Adelaide.
Bäst som jag fotograferar Bunda Cliffs ropar en person: delfin. På ett annat ställe vid stupets kant ser vi en hjord med cirka 20 flasknosdelfiner som simmar, leker och plaskar rakt under fötterna.
Vi åker till lilla staden Ceduna i South Australia. Där är urbefolkningen ett mer påtagligt inslag i stadsbilden än vi sett i andra städer. Härifrån gör vi en avstickare med Gordons fyrhjulsdrivna Landcruiser och fortsätter rakt norrut, in i öknen i Yumbarra Conservation Park, 100 km på ett slingrande hjulspår Goog´s Track, upp och ned över 10 till 20 meter höga sanddyner.
Hjulspåret leder in i ingenmansland, sanden täcks av snårig bush, här vandrar få människor frivilligt. Naturen känns ändlös och tilltalande enformig ända tills vi når Goog´s lake, en uttorkad saltsjö som särar på snåren och öppnar dynerna för en nästan milsvid och snövit yta. Saltkrustan ger ljus åt landskapet.
Vi möter också en del av det speciella, ökenanpassade djurlivet. Närmare bestämt ett par av traktens spännande ödlor.
När vi stannar vid stranden av denna sjö som inte har något vatten, övergår skymningen i månsken. En markerad lägerplats har röjts för de som med fyrhjulsdrivet är på väg mot kontinentens inre.
Vi har nått en ödslig plats där naturen fortfarande råder, där det enda tecknet på mänsklig existens är det långa hjulspår som Goog Denton började röja 1973, in mot kontinentens väldiga inre. Vissheten att samma ökenterräng fortsätter vidare tre hundra mil norrut, bort mot kontinentens nordkust, är hissnande.
Den sista nationalparken på vår långa resa heter Lincoln och ligger längst ned på halvön Eyre. På väg dit stannar vi nära Steaky Bay för att titta på australiska sjölejon.
Nationalparken Lincoln omfattar en utstickande halvö som kallas Jussieu. Kustnaturen i området växlar mellan kalkstensklippor och vita sanddyner av mäktig storlek. I detta sistnämnda ökenartade strandparti behöver man fyrhjulsdrivna fordon. Vi följer sanden och stannar för att bestiga en hög dyn. Återigen slår det mig att Australien har ofattbart många storslagna kuststräckor.
Bildspel
För att bläddra manuellt, rör muspekaren över bilden och använd pilarna. Klicka för att förstora.
Den långa resan avslutar vi i Adelaide efter 437 mil. Väldigt mycket bilåka har det blivit för att vara helt i min smak, men detta är en förutsättning om man vill se dessa märkliga naturmiljöer och uppleva storheten i det australiensiska landskapet.
Min slutsats av kameratestet är överväldigande positiv. Det har varit en befrielse att fotografera med Olympus kameror som är lätta och snabbarbetade, rika på finesser och objektiven ger synnerligen skarpa bilder.
Lämna ett svar