Till det yttre har Nikon Df mycket gemensamt med gamla, analoga kameror. Och den går att använda med de flesta Nikkor F-objektiv som tillverkats. Men inuti är den ett barn av sin tid. Eller nästan, för Df saknar video.
Att det sveper en retrovåg genom kameramarknaden kan väl inte ha undgått de läsare som är någorlunda teknikintresserade. På sätt och vis är det en lite märklig företeelse, för många av dagens kameraköpare har ju egentligen ingen anknytning till de gamla analoga klassikerna. Det kan naturligtvis vara lite ”hippt” att ha en kamera som ser gammal ut men i själva verket innehåller toppmodern teknik. Men det finns också en annan förklaring till att retrostilen har blivit framgångsrik; den mer handgripliga hanteringen.
Nikon Df är en i raden av systemkameror som designats i retrostil. Här finns ett tydligt arv från Nikon-modeller lanserade under 70- och 80-talet, såväl ifråga om utseende och hantering. Och likt dessa erbjuds Df i både svart och silverutförande. Själv tycker jag silverversionen är läckrast men den svarta ger onekligen ett rätt sobert och elegant intryck.
Men för de flesta köpare är det nog hanteringen snarare än utseendet som lockar hos Df. För även om kameran har två räfflade inmatningshjul och en liten display, precis som de flesta moderna modeller, finns här också traditionella rattar för slutartid, exponeringskompensation och till och med ISO-tal.
En personligare kamera
Nu är det förvisso mycket fråga om smaksak vad man föredrar – att göra inställningarna med hjälp av en display eller med siffermärkta rattar. Båda metoderna ska hjälpa fotografen att själv ta kontroll över exponeringen. Men vad de stora rattarna på Df ger, och som inte inmatningshjul kan, är en taktil återkoppling.
Upplevelsen är svår att beskriva i ord. Man lär känna slutartidsratten. Efter att ha fotograferat mycket med kameran får man ett begrepp om var ytterlägena i slutartidsskalan finns och hur man ska vrida på ratten för att nå de vanligare använda mittlägena, som 1/125 och 1/250. Kameran blir på något sätt personligare. Låter det fånigt? Ja, som sagt är det svårt att sätta ord på känslan…
Nikon Df säljs både som enbart kamerahus och i paket med normalobjektivet Nikon AF-S 50mm f/1.8 Vintage (nedan). Rent optiskt är det samma som Nikons vanliga 50 mm/1,8 men utseendet har ändrats en aning för att matcha kameran. Skärpan är mycket god och den höga ljusstyrkan gör det möjligt att få snyggt softade bakgrunder. Bilden ovan togs vid bländare 2,8 på 1/80 sekund och ISO 800. Raw-format konverterat i Nikon Capture NX2. Klicka på bilden för att se den större. Foto: Christian Nilsson.
Nikon AF-S 50mm f/1.8 G Vintage
Fungerar med äldre objektiv
Som sig bör på en kamera som härmar analoga Nikon-klassiker är bildsensorn i småbildsformat (”fullformat”). Och här har man valt att klämma in samma 16-megapixelsensor som hos toppmodellen Nikon D4 (nu utgången).
Man kan möjligen förvånas över att Df inte fick 24-megapixelsensorn som används i D610 och D750. Men oavsett hur Nikon resonerat så är det tveklöst en sensor av mycket hög klass, bland annat är den utmärkt för fotografering i svagt ljus.
Vill man använda äldre, manuella objektiv på Df går det utmärkt. Är objektivet så gammalt att det saknar CPU (mikroprocessor och elektrisk koppling i bajonetten) är det möjligt att mata in brännvidden och ljusstyrkan i en särskild meny. Då fungerar ljusmätningen och man kan välja att fotografera med tidsautomatik eller helmanuell exponering. Bländaren sköter man naturligtvis med objektivets bländarring och inställt bländartal visas även på den lilla displayen på ovansidan.
Klacken för mekanisk bländarkoppling är infällbar (se markeringen), vilket gör det möjligt att montera de riktigt gamla Nikkor F-objektiven från tiden före Ai-fattningen. Det innebär att i stort sett alla Nikon-objektiv byggda sedan 1959 passar!
Använder man autofokusobjektiv kan man istället välja bländare med inmatningshjul nummer två. Det är placerat på framsidan av kameran istället för på handgreppet som hos övriga Nikon-kameror. Df har nämligen inte mycket till handgrepp, utan snarare ett utsvängt stöd för fingrarna. Med någorlunda små och lätta objektiv ligger kameran ändå ganska bra i handen.
Med ljusstarka och framtunga telen, som exempelvis ett 70-200/2,8, blir det svårare att hålla Df på ett bekvämt sätt. Personligen tycker jag det är en acceptabel kompromiss. Det känns knappast som att målgruppen för kameran är de som har behov av ljusstarka telen. Snarare fotografer som sysslar med dokumentär- och porträttfotografi.
Tjejerna innanför caféfönstret fotograferades med ett gammalt manuellt fokuserat normalobjektiv, Nikon 50/1,8 Series E, vid 1/125 sekund, bländare 2,8 vid ISO 1250. För att vara säker på att skärpan blev rätt inställd använde jag fokusindikeringen i sökardisplayen, som är mycket exakt även vid dåliga ljusförhållanden. Men tyvärr måste man vända blicken från motivet medan man fokuserar. Ett klassiskt hjälpmedel vid manuell fokus är annars en mattskiva med snittbild eller mikroraster mitt i sökarbilden. Dessvärre erbjuder inte Nikon något sådant tillbehör för Df, vilket känns lite tråkigt på en kamera som så uppenbart lockar till användning av manuella objektiv. Men med som mycket annat går det att hitta mattskivor med snittbild från tredjepartstillverkare, om man söker på internet. Klicka på bilden för att de den större. Foto: Christian Nilsson.
Stora och små rattar
Nu går vi till hanteringen och den redan omtalade slutartidsratten. Denna är väl tilltagen och har markeringar för hela steg från 1/4000 s ned till 4 sekunder. Här finns också B (bulb), T (time-exposure) och X (blixtsynk, 1/200 s).
Till vänster om sökaren hittar man ratten för exponeringskompensation, som är försedd med en liten låsknapp för att förhindra oavsiktlig inställning. Under denna finns ISO-ratten, med markeringar från ISO 100 ända upp till 12 800 i tredjedels steg. Den har dessutom utökade känslighetslägen; L1, som motsvarar ISO 50, samt H1 (ISO 25 600) och det extrema läget H4 som representerar ISO 204 800. ISO-automatik finns också hos Nikon Df men det kommer man bara åt via menyn, vilket är synd. Det skulle ha gått att klämma in ett auto-läge även på ISO-ratten.
Den klassiska designen hos Nikon Df märks mest när man tittar på kameran ovanifrån. Lägg märke till det blåmålade läget ”1/3 step” på slutartidsratten. Inställd på detta använder man det bakre inmatningshjulet för att välja slutartider i tredjedels steg, ända ned till 30 s. Inbyggd blixt saknas men självklart finns både tillbehörssko för Nikon-blixtar och ett PC-uttag för studioblixtar på framsidan.
Strömbrytaren är formad som en räfflad ring runt avtrycket. Den ser lite svår ut att manövrera men fungerar faktiskt ganska bra i praktiken, till och med om man har handskar. Det kan man däremot inte säga om den lilla ratten för val av exponeringsmetod (P, A, S, M). För att vrida ratten till önskat läge måste man lyfta den och det är pilligt nog med nakna fingrar. Med en normaltjock vinterhandske får jag knappt ens grepp om ratten, att lyfta och vrida den blir helt omöjligt. Ett solklart minus. Det skulle varit betydligt bättre om Nikon hade nöjt sig med distinkta klicklägen och struntat i lyft-momentet.
Avtrycket har skruvgänga för vanlig, mekanisk trådutlösare. En kul detalj!
Att Nikon i sin iver att efterhärma analoga klassiker placerat fästena för nackremmen på de främre hörnen, istället för på sidorna som man har gjort de senaste 30 åren, är dock en klar miss. Det är nästan omöjligt att hålla kameran med högerhanden utan att antingen lång- eller pekfingret gräver sig in i fästets metallögla. Klart irriterande. Och när kameran hänger i remmen blir den baktung (den lutar alltså bakåt), i alla fall med lättare objektiv som ett 50 mm/1,8.
När man håller i Nikon Df upplevs den plastigare än den ser ut. Men kameran är stabil och välbyggd. Ovan-, bak-, och undersidan är av magnesiumlegering. Bara fronten och sidorna är av plast. Den har också samma grad av vädertätning som Nikon D800/D810, det vill säga gummipackningar vid alla utsatta ställen (markerade i gult på bilden nedan).
Litet fokusområde
I övrigt är hanteringen mer eller mindre som på andra av Nikons systemkameror. På baksidan finns en styrplatta för navigering i menyerna och för att välja bland AF-punkt. Nikon Df har fått samma fokusmodul som i instegsmodellen D610. Det vill säga 39 fokuspunkter, varav nio är korsformiga.
Med tanke på premium-vibbarna som Nikon försöker förmedla med den här kameran är det lite synd att de inte utrustade den med samma 51-punkters fokusmodul som i D800/D810 eller D750.
Vid kontinuerlig autofokus kan man utvidga känsligheten för den valda punkten så att kameran också tar hänsyn till intilliggande punkter. Det gör det enklare för den att behålla skärpan på ett motiv som flyttar sig i sökaren. Men den praktiska användbarheten begränsas av att AF-området är ganska litet. Alla nio korsformiga punkter är dessutom placerade i mitten av sökaren (de rödmarkerade punkterna i illustrationen ovan).
Här finns naturligtvis också en rejäl skärm som dessutom kan användas som sökare om man aktiverar live view. Ljusmätningsmetod väljer man med ett litet vred istället för kombinationen knapp plus inmatningshjul som vi brukar se hos Nikon.
Sökaren är stor och ljus och visar 100 procent av bilden vid 0,7x förstoring. Skärmen är på 3,2-tums (8 cm), antireflexbehandlad och har en upplösning på 921 000 punkter. Sidoförhållandet är 4:3. För att underlätta exempelvis landskaps- eller arkitekturfotografering finns det möjlighet att aktivera en virtuell horisont, som visar om kameran står rakt eller lutar i någon riktning.
Till höger om sökaren finns en AF-ON-knapp, kännetecknande för att det här är en avancerad kameramodell, samt en AE-L/AF-L knapp för att låsa exponeringen och fokusen. Den sistnämnda plus två knappar på framsidan nära objektivbajonetten är programmerbara. Det innebär att man kan ändra deras funktion.
Man har 19 olika alternativ att välja bland, exempelvis att aktivera ett rutnät i sökaren för kompositionshjälp, visa ett digitalt vattenpass eller för att göra blixtspotmätning (Fv-lås). Riktigt bra!
Att fotografera folk på stan är kul med Nikon Df. Den snabba autofokusen underlättar när man vill ta ögonblicksbilder och den hänger med bra även då motivet rör sig, som här. Nikon AF-S 50mm/1.8 Vintage, 1/60 s, bländare 2,8. ISO 640. Jpeg-format. Klicka på bilden för att förstora. Foto: Christian Nilsson.
Många finesser – men ingen video
Menyerna är som vanligt hos Nikon tämligen logiskt indelade och på god svenska. Är det någon inställning man är osäker på kan man klicka på en knapp till höger om skärmen som är märkt med ett frågetecken. Då får man fram en förklarande text. Det känns genomtänkt och användarvänligt.
I menyerna hittar man en hel del specialfinesser, till exempel Active D-Lighting (automatisk skugglättning), multiexponering och automatisk HDR-fotografering. Med den sistnämnda lägger kameran ihop två olika ljusa exponeringar till en bild med större kontrastomfång. Här finns också en menyflik med ganska avancerade bildredigeringsfunktioner, varav den mest intressanta är möjligheten till raw-konvertering.
Med en retrodesignad kamera vill man nog fotografera en del i svartvitt. Df har ett särskilt bildläge för det, med möjlighet att välja bland simulerade färgfilter för att få olika gråskalor och även lägga på toning om man vill. En fördel om man gillar att fotografera arkitektur är kamerans inbyggda distorsionskorrigering. Den användes här. Nikon AF-S 50mm/1.8 Vintage, 1/60 s, bl. 8. ISO 800. Jpeg-format. Klicka för att förstora. Foto: Christian Nilsson.
Det finns dock en finess som nästan alla systemkameror idag har men Nikon Df saknar; videoinspelning. Bildsensorn är däremot fullt kapabel att lämna ifrån sig en videosignal. Anledningen till att det inte går att filma är helt enkelt att Nikon vill markera att kameran vänder sig till fotografer. Måhända är det här en nackdel för somliga men jag vågar gissa att många i målgruppen inte bryr sig nämnvärt…
Som en modern Nikon FE
I likhet med gamla analoga klassiker som Nikon FM, FE och FA finns Nikon Df i både svart och silverutförande. Designmässigt har den en hel del drag av Nikon FE (till höger), fast Df är både tjockare, högre och 175 gram tyngre.
Lågbrusig fullformatssensor
Däremot tycker nog de flesta användare att bildkvaliteten är rätt viktig. Och den blir mycket, mycket god. 16 miljoner pixlar låter kanske inte så imponerande när Nikon har modeller med både 24 och 36 megapixel i sitt sortiment. Men skillnaderna är inte särskilt stora i praktiken och bildfilerna som Df lämnar ifrån sig håller för mycket skarpa och detaljrika utskrifter ända upp till A2-format (60×42 cm).
Bildsensorn i Df är också en av de bästa på marknaden ifråga om brus och dynamiskt omfång. Upp till och med ISO 3200 får bruset betraktas som lågt och även om det börjar märkas som en neutral grynighet vid ISO 6400 är det inte direkt störande. Och bilderna har fortfarande välbehållen detalj- och färgåtergivning.
Jujutsu-klubben har avslutningsdag. Fotograferad med ett Nikon AF-S 70-200 mm f/2,8 G ED VR II vid bländare 5,6. För att få tillräckligt snabb slutartid (1/320 s i den här bilden) fick jag skruva upp känsligheten till ISO 6400. Inga problem – bruset är fortfarande lågt. Klicka för att förstora. Foto: Christian Nilsson.
Faktum är att sensorn är så lågbrusig att man kan fotografera vid ISO 25 600 och fortfarande få ett fullt användbart resultat om man nöjer sig med lite mindre utskriftsformat (max A4). Det är synnerligen imponerande.
Bilderna får ganska behaglig och jämn mättnad i alla färger redan vid standardinställning och den automatiska vitbalansen fungerar överlag väl, även i svårare ljusförhållanden som lysrörsbelysning. Fotograferar man i glödlampsken och vill behålla en del värme i bilderna kan man välja vitbalansläget Auto 2.
Sammanfattning
Nikon Df är en överlag ganska lyckad hybrid mellan gammal och modern hantering. Har man tidigare fotograferat med manuella kameror känner man sig snabbt hemma. Men det finns punkter där den fallerar, till exempel programratten. Det är också svårt att komma ifrån känslan av att Df är en betydligt större och klumpigare kamera än sina analoga motsvarigheter.
Priset är dessutom relativt högt med tanke på att kameran använder Nikons enklaste fokusmodul och bland annat saknar video. 24 000 kronor får man betala för den här nostalgitrippen. Är det okej får man med Df en mycket kompetent kamera som är kul att använda och levererar en bildkvalitet i toppklass!
**Rekommenderas**
Plus
- Fin retrodesign med rejäl slutartidsratt
- Stor och ljus sökare med 100 procent täckning
- Snabb och säker autofokus, även vid svagt ljus
- Serietagning med 5,5 bild/s och stor bildbuffert
- Fin bildkvalitet direkt ur kameran
- Mycket lågt brus, fullt användbar bild vid ISO 25 600
- Nästan alla Nikkor F-objektiv som byggts passar
Minus
- Korsformiga AF-sensorer endast i mitten av sökaren
- Inte så lyckad programvalsratt
- Dålig placering av fästena till remmen
- Ingen video-inspelning
- Ingen passande mattskiva med snittbild i Nikons sortiment
Se även våra tester av Nikon D750 och Nikon D810
Hanteringstips
1. Ok-knappen i mitten av styrplattan kan programmeras så att den fungerar som ett snabbförstoringsläge när man tittar på bilder. Ett tryck på knappen så visas ett förstorat utsnitt ur bilden. Ett tryck till så återgår den till helbild. Funktionen hittar man i ”Anpassningsmeny” nummer f:2. Välj ”Visningsläge” och sedan ”Zoom på/av”.
2. Även om man ställer in slutartidsratten på de fasta stegen är det fortfarande möjligt att komma åt mellantider. Gå in i ”Anpassningsmeny” och välj specialfunktion nummer f:11, ”Finjustering av slutartid”. Nu kan man använda det bakre inmatningshjulet för att öka respektive minska slutartiden med upp till 2/3 steg. Exempel: Är slutartidsratten inställd på 1/125 s kan man förkorta den faktiska exponeringstiden till 1/200, eller öka den till 1/80 s. Mycket praktiskt!
Batteri och minneskort
Nikon Df använder SD-kort för bildlagring. Men till skillnad från andra systemkameror från Nikon sitter inte kortfacket på högersidan utan innanför samma lucka som den som döljer batterifacket. Alltså på kamerans undersida. Även den här luckan är retrodesignad, med ett låsvred i stället för snäpplås som annars brukar användas.

Kameran drivs av ett litumjonbatteri av typen ENEL14a. Det har en kapacitet på 1 230 mAh och räcker till ungefär 1400 exponeringar enligt CIPA-standarden.
Så snabb är Nikon Df
Autofokushastighet:
Siffrorna avser tiden det tar för objektivet att fokusera från oändligt till en kontrastrik och välbelyst testtavla på 2 meters avstånd. Mätningen görs med en dator som startar tidtagningen när avtrycket pressas ned och stoppar när kameran exponerar (slutaren fälls upp).
Objektiv: Nikon AF-S 24-85 mm f/3,5-4,5 G ED VR (se test här)
24 mm: 0,20 s
50 mm: 0,24 s
85 mm: 0,28 s
Slutarfördröjning: 0,06 s
Serietagning:
Uppgiven hastighet: 5,5 bilder/s
Verklig hastighet: 5,6 bilder/s
Maximalt bildantal:
Med fullformat: Jpeg: 98 bilder (max kvalitet). Raw: 37 st 12-bitars eller 29 st 14-bitars (med förlustfri komprimering)
Med DX-format: Jpeg: 100 bilder. Raw: 100 st 12-bitars eller 60 st 14-bitars.
Uppmätt med SD-kort, San Disk Extreme Pro 95 MB/s.
Kommentar:
Nikon Df är kanske inte direkt byggd för sportfotografi men den har snabb autofokus som hänger med bra även vid rörliga motiv. Inte särskilt förvånande då autofokusmodulen är samma som i D600/D610. Kameran ställer dessutom skärpan säkert även vid svagt ljus. De sju mittersta AF-punkterna kan användas vid bländaröppningar ända ned till f/8.
Också ifråga om serietagning är Df lika snabb som D600. Men tack vare kraftfullare processor klarar Df att ta nästan dubbelt så många bilder i serie innan buffertminnet blir fullt och hastigheten sjunker. I praktiken behöver man alltså aldrig vänta på att kameran ska skriva klart bilder till kortet. Den är alltid redo för en ny exponering!
Tekniska Data
Nikon Df
Pris: Kamerahus: cirka 24 000 kronor. Inklusive Nikon AF-S 50/1,8 G Vintage: 26 000 kronor.
Bildsensor: CMOS, storlek 36×23,9 mm (småbildsformat).
Upplösning: 16,2 miljoner pixlar.
Objektiv: Nikon AF-fattning. Kompatibel med samtliga Nikkor F-objektiv, även de helt mekaniska.
Känslighet: ISO 100 – 12 800 i 1/3 steg. Utökat känslighet ned till ISO 50 och upp till motsvarande ISO 204 800.
Vitbalans: Auto, sex föreinställda lägen, manuell mätning mot vit yta, manuell i kelvingrader.
Fokusering: Fasdetekterande autofokus med 39 punkter, de 9 centrala är korsformiga. Val av AF-punkt kan göras automatiskt eller manuellt.
Ljusmätning: Flerfälts- (2016 pixlar), centrumvägd- och spotmätning.
Exponering: Program-, tids-, bländarautomatik samt manuell exponering. Exponeringskompensation +/- 3 steg i 1/3 steg samt bracketing.
Slutartider: 1/4000 – 4 s i hela steg samt B och T via slutartidsratten. Ned till 30 s i 1/3 steg med inmatningshjulet. 1/250 s blixtsynk.
Video: Saknas.
Övrigt: Vibrerande dammfilter för bildsensorn. Spegeluppfällning. Multiexponering. Intervalltagning. AF-kalibrering. Automatisk HDR-tagning. Histogramvisning och högdagerblink. Inbyggd raw-konvertering. 42 customfunktioner. Svenska menyer.
Mått & vikt: 14,4 x 11 x 6,7 cm, 765 gram inklusive batteri och minneskort (exklusive objektiv).
Generalagent: Nikon Svenska AB, tel. 08-594 109 00, www.nikon.se



Hej!
Man kan programmera en av knapparna på framsidan av kameran till att välja mellan auto/manuellt ISO. Tryck på knappen och växla med inmatningsratten. Dessutom fungerar då valt ISO-värde på ISO-ratten som ett maxvärde för auto-ISO. Det senare hade varit knepigare att åstadkomma med ett auto-läge på ISO-ratten (det hade behövts göras via någon meny eller liknande).
Visst är kameran större och klumpigare än sina filmbaserade motsvarigheter men den är mindre och lättare än sina digitala motsvarigheter (dvs digitala spegelreflexer med småbildssensor). 🙂
Men det är bra surt att Nikon inte erbjuder sökarskivor för manuellt fokus.
Per