Sigma 70-300 mm f/4-5,6 APO DG Macro är en förhållandevis billig telezoom som finns med fattning för ett flertal kameramärken. Objektivet tecknar ut fullformat och har funnits ett bra tag i Sigmas sortiment. Faktiskt sedan mitten av -90-talet, alltså långt före digitalkamerorna slog igenom.
Något år efter millennieskiftet fick det en smärre uppgradering i form av antireflexbehandling på bakre linsen. Den ska minska risken för speglingar mot blanka bildsensorer, ett fenomen som kan sänka kontrasten i bilden. Den förbättrade versionen fick förkortningen DG (Digital Grade) i beteckningen och är allltså det objektiv vi har testat här.
Mer än så har det dock inte hänt sedan objektivet ursprungligen konstruerades och Sigmas 70-300 mm telezoom börjar kännas ganska ålderstigen. Autofokusen är en aning slö och påtagligt mer högljudd än ultraljudsmotorn som finns i Canons och Nikons motsvarande telezoomar och i konkurrenten Tamron SP AF 70-300 mm f/4-5,6 Di VC USD (se test här). Dessutom roterar frontlinsen roterar vid fokusering, en nackdel om man vill använda polarisationsfilter vars effekt beror på hur det är vridet.
Sigmas objektiv saknar också bildstabilisering, även det en finess som finns hos ovan nämnda konkurrenter. Men så är dessa också minst ett par tusen kronor dyrare.
Den enda finess som Sigma 70-300 mm f/4-5,6 APO DG Macro egentligen kan skryta med är sitt speciella makroläge som aktiveras med en omkopplare och ger möjlighet att fokusera så nära som 95 cm i brännviddsområdet 200-300 mm. Det innebär en maximal avbildningsskala på 1:2. Bildkvaliteten blir dock inte i närheten av vad ett äkta makroobjektiv levererar.
Byggkvaliteten är ganska bra för ett objektiv i den här prisklassen. Objektivet ser elegant ut med sin lite gnistrande, mörkgrå yta och plasten känns tålig. Zoomringen är lätt att vrida och objektivtuben vickar inte när den är fullt utzoomad till 300 mm-läget.
Som det antyds i modellbeteckningen har Sigma 70-300/4-5.6 APO DG Macro APO linselement av apokromatiskt glas i sin optiska konstruktion. Närmare bestämt tre linser med låg färgspridning som ska minska risken för kromatisk aberration. Och i våra testbilder har vi faktiskt inte hittar några nämnvärda spår av det bildfelet.
I övrigt är den optiska kvaliteten ganska genomsnittlig bland telezoomar för fullformat. Objektivet bör bländas ned ett eller ett par steg och duger då för hobbybruk om man inte ställer alltför stora krav på bildkvaliteten. Den längsta brännvidden, 300 mm, är dock inte mycket att hurra för. Här blir bilden märkbart mjukare än vid de kortare brännvidderna oavsett nedbländning. Läs mer om bildkvaliteten under Testresultat längre ned.
Sammanfattningsvis är Sigma 70-300 mm f/4-5,6 APO DG Macro en OK telezoom för exempelvis nybörjare som inte vill investera alltför mycket pengar i sin hobby. Men de som har lite högre ambitioner bör spendera ett par, tre tusen till och skaffa en modernare telezoom med fler finesser och högre optisk kvalitet.
Fler testbilder hittar du i slutet av artikeln.
Tekniska data
Sigma 70-300 mm f/4-5,6 APO DG Macro
Bildformat: 24×36 mm (fullformat)
Horisontell bildvinkel: 29° – 6,9° (fullformat)/19,5° – 4,6° (APS-C)
Filterdiameter: 58 mm
Närgräns: 1,5 m, i särskilt makroläge 95 cm (skala 1:2)
Minsta bländare: 22-32
Mått: 12,3 cm (längd), 7,7 cm (diameter)
Vikt: 550 g
Övrigt: Motljusskydd och väska ingår. Finns med fattning för Canon, Nikon, Pentax, Sony (Alpha) och Sigma.
Cirkapris: 2000 kronor
Besök Sigmas produktsida för Sigma 70-300 mm f/4-5,6 APO DG Macro. Klicka här.
Testresultat
Sigma 70-300 mm f/4-5,6 APO DG Macro
Uppmätt brännvidd:
72-290 mm
Skärpa
Med fullformat och inställt på största bländaröppningen ger objektivet bra mittskärpa i brännviddsområdet 70-200 men synligt sämre i kanten. Ju mer man zoomar, desto mjukare blir bilden. Vid 300 mm blir resultatet ganska kontrastlöst och med låg detaljskärpa. Efter nedbländning till 8 ökar kantskärpan synligt vid samtliga brännvidder och 300 mm läget som helhet förbättras en aning. Men tyvärr blir bilder tagna vid den längsta brännvidden aldrig riktigt krispiga.
På en APS-C-sensor blir skärpan bra i större delen av bilden redan vid fullöppning om man inte zoomar längre än till 200 mm. En viss mjukhet kan dock skönjas i bildkanterna. Bländar man ned ökar kantskärpan synligt. Tyvärr är 300 mm-läget inte att rekommendera på en högupplöst APS-C-kamera. Här blir nämligen bilderna tydligt mjuka och får teckning i fina detaljer, framförallt vid full bländare. Nedbländning hjälper lite grand men resultatet är fortfarande ganska mediokert.
Lämna ett svar