Oktober är den kanske mest finstämda månaden i Östersjöns skärgårdar. Naturen går ner i varv och omvandlas från ett sommarland till riktig obygd. Fritidsbåtarna försvinner, lugnet återställs, dagslängderna krymper, färgerna kulminerar, fågellivet mojnar och ljusdagrarna blir mer betagande än annars.

Ger man sig ut bland öarna finns chansen att man närmar sig landskapets väsen, den där känslan att man tror sig kunna läsa naturens skiftningar ungefär som man tolkar sin hund. Så här års är dock skärgården inget för den som vill bevara drömmen om det svenska sommarparadiset. Bättre tro att sanningen ligger bakom klichéerna.

Någon insmickrande säsong är skärgårdshösten sannerligen inte. Vattnet håller visserligen bra emot den stränga kylans attacker, men luften är rå, plurret in i märgen svalt och vädret kan visa musklerna. Man måste vara beredd på rätt tuffa förhållanden och inte sukta efter sol och bad.

Rätt inställning krävs alltså, för njutningens skull. Man behöver inte vara halvtokig, fast det hjälper förstås, i alla fall om man ska paddla kajak. Jag tillhör ett gäng som återvänder år efter år i slutet av oktober. Vi längtar efter stämningarna, och det kamratskap som odlas under strapatser. Denna gång paddlade vi ut till Gräsö skärgård i norra Uppland.

Sittandes i kajaken är man inte nerlusad med fotoprylar. Det får räcka med en liten vattentålig apparat, i mitt fall Nikon AW1. Den ligger hela tiden på kapellet framför mig. Skottklar. Jag vill gärna förmedla intrycket från den låga ögonhöjden.

”Man behöver inte vara halvtokig, fast det hjälper förstås, i alla fall om man ska paddla kajak.”

Tjusningen med kajaken är just det, att man upplever skärgården som man kan gissa att en säl gör, när den sticker upp sitt tryne över vattenytan. En slags periskop-perspektiv som får land och vatten att sammansmälta, något helt annat än att stå tryggt på ett båtdäck och betrakta kobbarna som passerar revy.

Och så gungar kajaken med varenda vågskvalp, havet tränger in i blodomloppet, men ett oförsiktigt pillrande med kameran kan sluta i en vurpa, och då är man illa ute.

Vi utgick från Öregrund, rundade Gräsö sydspets, tog oss sedan vidare norrut genom ölabyrinten på utsidan av den stora ön och fick havshorisonten till granne. Vädret var bra, en svag sydvästbris sköt på i ryggen, och innan dagen var slut räknade jag till fem observationer av havsörn, i något fall så nära att det verkade vara en flygande dinosaurie som dök upp.

Eftersom dagarna är korta blev det mest frågan om ihållande paddling som inte medgav några strandhugg annat än för lunchen. Till slut sänkte sig mörkret och vi började spana efter en tänkbar lägerplats som fungerar för fem tält och sju snubbar. Gänget är självgående, men matlagningen görs gemensamt, och samlingen kring kvällens lägerbrasa är turens sociala höjdpunkt. Den utsedda kocken får visa sina färdigheter och försöka bräcka förra årets gourmetmiddag.

Bildspel med fler alster från dagens paddling. Samtliga bilder tagna med Nikon 1 AW1.

Andra dagen inleds alltid med ett dopp. Det låter verkligen inte klokt, men man har sina traditioner. Vinden hade ökat i styrka och vi kastade om planerna. Tanken var att fortsätta norrut till Örskär där tillsyningsmannen lovat oss båtskjuts tillbaka till Öregrund med kajakerna på däcket. Genom salig mobilkontakt förstod vi att han var tveksam, vinden skulle öka till kuling och färden genom Öregrundsgrepen kunde bli en våghalsig historia. Vi tog honom på orden och dribblade oss istället tillbaka mellan kobbar och skär till Gräsö.

Först var vädret mulet, men solen trängde igenom allt oftare och kreerade till slut ljusdagrar av den fascinerande sort man aldrig kan gestalta i ett fotografi. Men vad gör det egentligen, minnesbilder är alltid viktigare än knäppta kort.