Det började med undervattensbilder till dyktidningar. Men karriären tog fart på allvar när han av en tillfällighet vände kameran mot skyn. Vi låter Brutus Östling berätta om sig själv och nya boken Bevingat.

Det är mitten av juli 2015 och jag befinner mig i en semesterlägenhet i Los Angeles. Äntligen har jag schysst internettäckning, efter att ha kört kors och tvärs genom ökenstaterna i västra USA. Det plingar till i inkorgen i min laptop. Öppnar den och hittar ett mail från Brutus Östling, med en länk till en pdf att ladda ned. ”Bevingat” stod det. En tung fil.

Och så inleddes min bekantskap med Brutus nya praktverk. Bilderna var på plats och delar av texten också. Men i det här stadiet var boken Bevingat långt ifrån färdig. Under veckorna som följde landade det fler pdf:er i min mail, med mer och mer innehåll som Brutus hade anförtrott mig att korrekturläsa. En fascinerande process att följa.

Det färdiga resultatet blev en bok på 235 sidor, som vanligt fylld med fantastiska bilder av fåglar. Men denna gång också en ovanligt engagerande och personlig text författad av Brutus själv. Här handlar det inte så mycket om olika fågelarters beteende utan mer om miljön de lever i och hur den påverkar djuren.

 

Vithövdad havsörn, Alaska.

 

Viktigt budskap

En del av styckena är tunga att läsa. Inte på grund av mängden fakta, utan den sorgliga verklighet som Brutus pekar på. Utfiskning, föroreningar både på land och i haven och hänsynslös jakt har lett till att många välkända arter idag är utrotningshotade. Bland annat den majestätiska vandringsalbatrossen. Boken förmedlar ett viktigt budskap, som bland annat den svenska avdelningen av Världsnaturfonden har uppmärksammat.

När jag intervjuar Brutus har han nämligen precis fått reda på att Bevingat har belönats med den finaste utmärkelse en naturbok kan få i Sverige.

Bevingat har blivit utsedd till Årets Pandabok 2016 av WWF. Grattis Brutus! Vad betyder det för dig som fotograf?

– Det är jätteroligt att få den här utmärkelsen men personligen önskar jag att fler kunde belönas med årets Pandabok. Det är så många som förtjänar det. För min egen del är det tredje gången. Rent ekonomiskt är det också en viktig händelse, eftersom WWF själv köper in en stor upplaga.

 

Brutus Östling tar emot utmärkelsen Årets Pandabok 2016 av H.M. Konungen vid WWFs årsmöte på Ulrikdsals slott.

Hur länge har du hållit på att samla information och material till boken? Blev du tvungen att ta nya bilder eller kunde du nöja dig med befintliga?

– Till alla böcker har jag huvudsakligen jobbat med nytt material. En stor del av förra året och vintern och våren i år har jag kompletterat med nya bilder. Förra året fotograferade jag småtrapp och stortrapp i höglandet utanför Madrid och i Katalonien i Spanien. Och hela gam-kapitlet fotograferade jag förra året, i Chile, USA, mellanamerika och framförallt Spanien. I år var jag i Kanada och tog bilder på fjällugglor. Och nästan alla våtmarksbilder är tagna i år, över hela världen – från Hjälstaviken till Indien, Ungern och Florida.

Hur mycket tid brukar du få lägga på en expedition?

– För småtrappen räckte det med 5 – 6 dagar. I år lade jag 8 dagar på brushanarna men nästan alla bilder togs under en morgon.

Hur känns det att ha en sådan press på sig, att resa iväg och veta att man bara måste komma hem med ett fungerande bildmaterial?

– Jag gillar utmaningen och det brukar alltid funka. Vid sidan av brukar jag fotografera en del bröllop. Av samma anledning, utmaningen. Man får bara inte misslyckas. Jag har ju producerat en bok till i år – I starens tid – som är gjord tillsammans med författaren Tomas Bannerhe. Till den boken åkte jag upp till Djurgården och fotograferade hägerkolonin två mornar och en kväll för att få sex, sju bilder till boken. I Hjälstaviken tog jag alla bilder under tre timmar en kväll plus två timmar morgonen därpå. Också det en utmaning. Men det var kul!

 

Brushane
Den tysta leken. Brushanarnas hanar försöker imponera på honorna under lekperioden i maj. Alla bär de olika fjäderdräkskreationer, de mörka är de mer dominanta som kommer att dra till sig flest honor, medan de ljusare fåglarna, satelliterna, håller till litet utanför lekarenans centrala område och mer sällan får komma till. Det mest fantastiska är att man på en mindre lekplats lätt känner igen de olika individerna. Ingen är den andra lik. Den här hanen var naturligtvis en av de mer framgångsrika i kampen om honorna. Fotograferad med Canon EOS 1D X och EF 600 mm f/4 L IS II USM plus 1,4 Extender (totalt 840 mm). 1/1600 sekund, bländare 6,3. ISO 1250.

Magiskt möte

Finns det någon fotografering du gjorde för Bevingat som var ovanlig, som stack ut på något sätt?

– Nej egentligen inte. Men jag hade tur nån gång. Jag var uppe och vandrade högst upp i södra Pyreneerna (Spanien). Egentligen inte alls för att fotografera fåglar. Då landar en lammgam på en bergskam en bit bort. Jag hade längsta teleobjektivet med konverter, 1200 mm (600 mm + 2x), och fick vackra bilder i motljuset i gryningen. Och den landskapsbilden blev introbild till kapitlet om gamarna.

Brukar du ta ett 600 mm tele med dig när du är ute och promenerar?

– Ha, ha, nej, jag var i själva verket ute för att fotografera hjortar och landskapsbilder i det första gryningsljuset. Men hjortarna fick jag inte syn på. Det blev gam istället!

En bild som berörde mig särskilt i boken visar vita ägretthägrar och en gråhäger i motljus, och så regn som strilar ned. Helt enkelt för att den är så vacker. Har du själv någon favoritbild?

– Det skulle nog vara lammgamen på bergskammen. Inte för bilden utan för upplevelsen. Det var magiskt när den landade där, i det fina ljuset. Sen kom partnern och landade bakom klippan. Så troligen var det en boplats där. Så jag förknippar bilden med själva upplevelsen.

 

Lammgam
Jakten på hjortar i Pyreneerna ledde istället till den här bilden av lammgam. En magisk upplevelse. Canon EOS 1D C med EF 600 mm f/4 L IS II USM plus Canon 2x Extender (totalt 1200 mm). Exponeringen var 1/1000 sekund vid bländare 11 och ISO 1600.

Vad är den största utmaningen med att producera en bok som denna?

– Tiden. Det går åt så många månader att få ihop bilderna och göra layoten. Även researchen är mycket tidskrävande. Så den här gången blev det bara tre veckor kvar till skrivandet. Min hustru, Agneta, hjälpte mig att samla ihop material som jag sedan skummade igenom. När jag till slut satte mig och började författa texten hade jag tre stora bord fulla med böcker och utskrifter av artiklar. Som tur är går själva skrivandet rätt snabbt.

Har arbetet med Bevingat gett dig ny kunskap, nya insikter om fåglars beteende och deras livsmiljöer?

– Ja definitivt. Jag tvingades läsa på om ämnen jag inte var bevandrad i. Att skriva böcker innebär att man själv blir påläst. Sen utnyttjar man kanske bara 10 procent av vad man lärt sig, i själva boken. Särskilt i arbetet om kapitlet om havet lärde jag mig mycket nytt. Och eftersom jag föreläser måste jag kunna mycket mer än det som står i boken.

En del av de arter du berättar om i boken är utrotningshotade, andra lever i riskzonen. Hur ser du på framtiden för världens fåglar? 

– I Sverige håller vi faktiskt på att få fler arter än vi tidigare haft, pga klimatförändringar. Men det är inte enbart positivt. Eftersom vintrarna är varmare tränger nya arter undan de gamla.

Över hela världen har våtmarkerna minskat med nästan två tredjedelar på hundra år. Och trots att vi vet om detta och arbetar för att restaurera våtmarkerna har takten för deras försvinnande ökat. Det beror främst på befolkningstillväxten, att våtmarksområden bebyggs och på annat sätt förstörs när människor och industrier flyttar dit. De flesta bor vid kusterna.

Och så har vi en överfiskning. Med minskat fiskbestånd påverkas framförallt kustlevande havsfåglar, som t.ex. sillgrisslor. Andra fågelarter stryker med därför att själva fiskemetoderna dödar dem, som långrevsfiske. Det dödar många albatrosser. Så många fåglar ligger helt klart risigt till.

Finns det något vanliga människor kan göra för att öka chansen för de utsatta arterna att återhämta sig och få ett livskraftigt bestånd?

– Ett sätt är att försöka få till stånd ändrade fiskemetoder. Ibland behövs inte särskilt stora förändringar för att minska dödligheten bland havsfåglarna.

 

”många fåglar ligger helt klart risigt till”

 

Småtrapp
Det finns som bekant spelgalna tjädertuppar. Det här var en spelgalen småtrappshane. Medan de andra hanarna utförde sin dans och sina hopp under högst en eller ett par timmar satte den här igång redan när det var becksvart och höll på till tiotiden på förmiddagen. Bilden togs med ISO 25 600 när det fortfarande var natt, i bakgrunden är det ett par billyktor som ses. Småtrappsbeståndet har i Spanien minskat med mer än 80% under de senaste tjugofem åren, mestadels till följd av att markerna försvunnit. Canon EOS 1D C med EF 200-400 mm f/4 L IS USM. 400 mm, 1/100 sekund, bländare 4,5.

En karriär tar form

Berätta, hur kom det sig att du började med naturfotografi?

– Jag ville blir fotograf när jag var fjorton, femton år. Men inte natur- utan sportfotograf. Jag praktiskt taget bodde i skolans mörkrum. Det hände att lärarna ringde verkmästaren som sade till mig att gå upp till lektionerna. Men sedan höll jag nästan inte i en kamera på tjugo år, tills jag började dyka. Då kom intresset tillbaka. Jag skaffade mig undervattenskamera och bara ett halvår efteråt började jag sälja reportage till undervattenstidningar. Som Undervattens Magazinet, Dyk och tyska Tauchen. Även Dagens Nyheter.

Men hur halkade du in på fåglar?

– När jag var i Florida 1999 för att göra undervattensreportage om grottdykning och utrotningshotade manater (sjökor) så råkade jag göra ett timmes långt besök i Everglades, vid Anhinga Trail. Fuktigt och massor med mygg. Efter en timme flydde jag och tänkte aldrig mer besöka området. Men med min billiga telezoom (ett Nikon 70-300 mm) hade jag fått några bilder på en grönryggig häger. Att det var just en grönryggig häger visste jag inte då men nånting med det mötet gjorde att jag blev såld på fåglar. Sexton år senare har det blivit elva böcker! De senaste decenniet har jag kunnat leva på min fotografi. Men det var aldrig avsikten från början.

 

Ägretthägrar i parningsdans
Inför parningen får den annars vita ägretthägern en kraftig grön färg mellan ögon och näbb. För litet mer än hundra år sedan var ägretthägern nästan utrotad i Nordamerika till följd av fjäderindustrin. De längre ägrettfjädrarna baktill användes som utsmyckning på damhattar.

Finns det fågelarter du tycker är särskilt intressanta att fotografera?

– Jag tycker de flesta fågelarter är intressanta. Men speciellt arter som har ett socialt liv. Beteendet är för mig viktigare än utseendet.

Vilka fåglar har varit svårast att fotografera under din karriär?

– Helt klart småfåglar, sångare. Dels för att de är små men också skygga. Det blir oftast bara artporträtt av dem, för det är svårt att göra så mycket annat.

Du har många bilder av fåglar i flykt som är minst sagt fantastiska. Flygande fåglar är ju en svår utmaning för både fotograf och utrustning. Så hur gör du för att lyckas?

– Jag är egentligen ingen särskilt bra fotograf när det gäller fåglar i rörelse, så jag måste hitta på saker för att få bilderna. Ett knep är att förinställa skärpan, efter förutsättningen att jag vet var de ska landa och att de alltid landar i motvind. För att lyckas med det bländar jag ned lite extra. Men för att inte få en störande, alltför skarp bakgrund måste jag antingen se till att den är väldigt långt bort eller att det är en mörk skog eller en skuggig bakgrund. Då spelar det ingen roll att skärpedjupet är längre. Det syns ändå inte i bilden.

Men när jag fotograferar fåglar som flyger, alltså inte är i färd med att landa, funkar det ju så klart inte att förinställa. Så här får jag lita på att autofokusen gör ett bra jobb. Men jag bländar ned mellan ett och två steg för att vara säker på att skärpedjupet räcker. Det är ju långt mellan vingen och ögat. Om kameran fokuserar på vingen blir ögat suddigt om jag inte har bländat ned tillräckligt. Nackdelen är att bakgrunden blir lite skarpare. Men det handlar om att man måste överväga från situation till situation vad som passar bäst för motivet.

 

”Beteendet är för mig viktigare än utseendet”

 

Lappuggla
Snö och is är förlåtande och gör jobbet mycket enklare för en fotograf. Inte minst snöfall ger dramatik i bilderna. Kort slutartid gjorde att både lappugglan och snöflingorna blev skarpa. Canon EOS 1D X med EF 300 mm f/2,8 L IS II USM.

Kan du nämna några lokaler i Skandinavien som du tycker är särskilt bra för den som vill fotografera fåglar, inte bara observera dem?

– Vid Knutshöjdsmossen i Västmanland kan man fotografera bland annat smålom. Ett tips är att hyra gömsle vid Hornborgasjön. Det kostar inte särskilt mycket. Bor man i Stockholm kan man åka till Djurgården. Där finns en stor gråhägerkoloni i Isbladskärret.

Vill man fotografera sångsvanar på nära håll kan man ta sig till sjön Tysslingen, strax utanför Örebro. I mars finns de där i hundratal. Behövs inga gömslen, även om de står där. Fågelbergen i Norge är fantastiska, som Runde och Hornöya. Lunnefågel, havssula och stormfågel är bara några av arterna som samlas där.

Och i Europa?

Spanien har fina fågellokaler men där behöver man ofta tillstånd. I Extremadura kan man dock åka runt och få en del bilder. Vid Kerkinisjön i Grekland, cirka en timme från Tessaloniki, har man chans att fotografera krushuvade pelikaner på nära håll. Man kan ge en slant till de lokala fiskarna så kastar de i fisk som lockar pelikanerna att komma nära.

Har du några personliga tips att ge till den som vill börja fotografera fåglar?

– Om man inte redan är vuxen och har valt ett yrke är mitt bästa tips att gå läkarutbildningen. Helt allvarligt. Som färdig läkare har man nämligen både råd och tid att satsa på en naturfotokarriär. Ett annat tips är att läsa mycket böcker om fågelfotografering och gå några kurser och workshops. Man kan spara några år på det.

 

Gåsgam
Gåsgamen är den enda av våra fyra europeiska gamarter som inte är hotad. Jag gillar porträtt i litet gammal reportagestil med några andra individer i oskärpa i bakgrunden. Canon EOS 1D X med EF 600 mm f/4 L IS II USM plus 1,4x Extender. Exponering: 1/2000 sekund och bländare 6,3 vid ISO 800.

Brutus om sin utrustning

Hur ser din fotoutrustning ut, vad använder du för kameror?

– Jag kör med två Canon-proffshus just nu, Canon EOS 1D X och en EOS 1D C. Den sistnämnda filmar i 4K . Jag har filmat ganska mycket det senaste året och mest i 4K, för att det kommer efterfrågas i framtiden. Dessutom kan man beskära eller zooma digitalt i filmerna med 4K, vilket är väldigt bra. Och så har jag skaffat den högupplösta EOS 5DS. Den ger möjlighet att beskära bilderna rätt rejält, en finess som kommer bli användbar i mitt nästa projekt när jag fotografera isbjörnar. Jag kommer visserligen att använda långa telen, ända upp till 1200 mm (600 mm med konverter). Men det räcker ändå inte riktigt i den miljön.

Objektiven då?

– Jag använder allt från fish-eye zoomen Canon EF 8-15 mm f/4 L USM till ett 600 mm f/4 och 2x konverter. Den nya 100-400 mm zoomen finns nu också i utrustningen. Jäklar vad snabb den är. Den har fått ersätta mitt Canon 200-400 mm rätt mycket, för den är så lätt. Och så gillar jag 70-300 mm L IS USM – objektivet väger ju ingenting! Perfekt att plåta action och större flygande fåglar där man kan komma nära. Det är mycket enklare att följa dem med ett kompakt och lätt objektiv. Trots att det objektivet inte har reglage för att begränsa fokusområdet är autofokusen väldigt snabb.

Och vilka är dina absoluta favoritobjektiv?

– Dels Canon EF 35 mm f/1,4 L USM. Mest på grund av den stora bländaröppningen. Ofta behöver jag bara att en ganska liten del av bilden blir skarp, som ett öga. Man får det där jättekorta skärpedjupet som påminner om teleobjektiv. Och objektivet har väldigt fin bokeh. 35 mm/1,4 är perfekt för bröllop, lagom vidvinklig i många situationer och den förvränger ingenting.

Canon EF 85 mm f/1,2 L II USM är också en klar favorit. Den är perfekt för porträtt. Men jag använder inte den så jätteofta på bländare 1,2. Ofta vrider jag ned till 1,4 eller 1,8. Så egentligen kunde jag klara mig med ett Canon 85 mm f/1,8.

Jag är också förtjust i Canons nya 600 mm f/4 (version II) som är fullt möjlig att handhålla. Den använder jag mycket med 1,4x eller 2x konverter. När man fotograferar fåglar behöver man oftast så lång brännvidd man bara kan få.

Kolla in våra tester av Canon EF 100-400 mm f/4,5-5,6 L IS II USM och
Canon EF 70-300 mm f/4-5,6 L IS USM

 

Amerikansk gråhäger
Med många av dagens proffskameror kan man stå i duschen en kvart. Men det här skyfallet var det värsta jag varit med om, det var ett oavbrutet hällregn. Några andra fotografer som var på platsen hade sökt skydd tidigt. Jag står ute i regnet i en halvtimme, och en minut innan kameran fått nog och lägger av helt får jag bilden jag var ute efter. Fotograferad med Canon EOS 1D C och EF 600 mm f/4 L IS II USM plus 1,4x Extender (vilket blir 840 mm). Exponeringen var 1/400 sekund, bländare 6,3 vid ISO 6400.

Vad rekommenderar du för grundutrustning till en fågelfotograf? Måste man ha ett proffskamerahus och ljusstarkt värstingtele?

– Idag är även en amatörkamera för 6000-7000 kronor bättre än de proffskameror jag gjorde mina sju första böcker med. Bildkvaliteten är så bra och de har ofta tillräckligt snabb autofokus och serietagning. Väljer man en modell med APS-C-sensor kan man klara sig med kortare och mycket billigare teleobjektiv.

När man har fotograferat några år så kan man köpa på sig längre och dyrare telen. Men istället för att skaffa ett 600 mm kan man nöja sig med 500. Det väger mindre, är lite billigare och kan kombineras med konverter. Ska man fotografera flygande fåglar bör man också använda originalobjektiv. Hos de långa telezoomarna från Tamron och Sigma hänger inte autofokusen med.

Hur brukar du gå till väga med efterbehandlingen av bilderna?

– Jag fotograferar så klart mest i raw och använder Photoshop, Bridge och Adobe Camera Raw som bildbehandlingsprogram. Lightroom tycker jag är smått och plottrigt och svårare att jobba i. Jag gillar inte att hantera små prylar. Jag har stora labbar och behöver stora kameror med rejäla knappar! Samma sak när jag jobbar i datorn.

Men ibland kör jag numera även jpeg för det blir så fantastiskt bra nuförtiden. Och jag är noga med att ställa in vitbalansen rätt. Det gör jag alltid manuellt, i kelvingrader. Och så är det viktigt att välja en passande bildstil (bildprofil i kameran). Jag väljer olika för olika motiv.

 

”Idag är även en amatörkamera för 6000-7000 kronor bättre än de proffskameror jag gjorde mina sju första böcker med.”

 

Vit ibis.
Med dagens kameror kan man vrida upp ISO-talet till nivåer som skulle varit science-fiction för tio år sedan. Det här är en tidig morgon i Florida, där jag skulle ha workshop någon dag senare. Det var becksvart så trots ISO 25 600 fick jag använda en slutartid på 1/10 sekund. Det rosa gryningsljuset såg jag knappt med ögat i mörkret, det var först när jag tittade på displayen efter exponeringen som jag kunde se den rosa himlen. Fotograferad med Canon EOS 1D C och EF 16-35 mm f/2,8 L II USM vid 22 mm, bländare 5. 

Rockfotograf

På sistone har du visat upp rätt häftiga bilder från rockkonserter. Uppenbarligen finns det talang för mer än fågelfotografi. 

– Det är inte någon större skillnad på att fotografera fåglar och hårdrock. Jag tycker att bilderna liknar varandra ganska mycket. Artisterna hoppar omkring en massa på scenen, precis som fåglarna. Jag gillar uttrycket. Men jag slipper sitta i gömsle!

Men i motsats till fågelbilderna är många av dina konsertbilder svartvita.

– Ja, jag brukar köra med både raw och jpeg och så ställer jag in kameran på svartvitt, ökar kontrasten två till tre steg och använder inställningen orange- eller rödfilter i kamerans meny. Det ger renare och snyggare ansikten. Raw-filerna använder jag för att kunna välja mellan färg och svartvitt i efterhand och eventuellt göra en snyggare gråskalekonvertering än kameran klarar.

När vi ändå är inne på musikspåret; när du ligger där i gömslet och väntar på att något ska hända. Vad är det då som spelas i hörlurarna?

– Faktum är att jag tycker om tystnaden. Och att höra när en korp närmar sig med de där tunga vingslagen, det är speciellt. Det händer ju alltid nånting när man ligger i gömsle. Men annars har jag inget särskilt tidsfördriv, jag sitter bara. Det är rätt skönt!

 

”Artisterna hoppar omkring en massa på scenen precis som fåglarna.”

 

Billy Idol. Juni 2014.

 

Alice Cooper. Juni 2014.

Känner du någonsin att du börjar tröttna på fåglar och att du skulle vilja hitta ett nytt motivområde att hänge dig åt?

– Jag tror inte att man tröttnar på att fotografera fåglar. Jag gör det i alla fall inte. Men nästa projekt ska handla om isbjörnar och Arktis. Oj oj, det blir mycket jobb med det framöver.

En sista fråga – finns det någon speciell fotograf du beundrar och som har inspirerat dig?

När jag började fanns det inte direkt någon fågelfotograf som jag inspirerades av, utom möjligen en del amerikanska fotografer. Men idag finns det ju så många hobbyfotografer som tar fantastiska bilder. De kan ägna åratal åt ett projekt, vilket jag inte har råd att göra.

Inom naturfoto rent generellt var det dock Jan-Peter Lahall som var min stora idol. Han har sånt bildseende. Sen har Staffan Widstrands och Magnus Elanders sätt att göra böcker betytt mycket för mitt eget arbete. Staffan arbetar oerhört hårt och det måste man göra om man ska klara sig i den branschen.

Tack Brutus. Och lycka till med isbjörnsprojektet. Det ska bli spännande att följa!
/Christian Nilsson, Objektivtest.se

 

Kolla in Brutus Östlings webbsida, http://www.brutusphoto.se. Där finns mer information om fotografens böcker, kommande föredrag, utställningar och fotokurser.