Projektet har tagit två decennier, krävt tjugo besök och nu äntligen blivit en bok. Här berättar Hans Strand om varför han fastnat för just Island. Och så ger han fototips och avslöjar sina favoritobjektiv.

Han tillhör sedan många år tillbaka den svenska naturfotografins elit och har också gjort sig ett namn internationellt. Hans Strands bilder äger nämligen en sällsam skönhet. Han dras till det invecklade och nyanserade och med sitt osvikliga sinne för komposition ordnar han kaoset till bilder som är så genomtänkta att de nästan kan verka självklara. Som om naturen själv valt att inrätta sig i bästa harmoni inom den ram som utgör kamerans sökare.

Men så är Hans Strand också en fotograf med två själar inom sig – ingenjörens och konstnärens. Den ena söker teknisk och matematisk perfektion. Och den andra går på känsla. En lyckad kombination om man är landskapsfotograf.

Boken Iceland – Above & Below är Hans Strands senaste verk. Den kom i höstas och innehåller betydligt mindre text än hans tidigare böcker. Istället är boken späckad med landskapsbilder från Island, som med åren har blivit fotografens absoluta favoritresemål.

Men när jag ringer upp Hans för att intervjua honom om Islands-projektet halkar samtalet omedelbart in på något helt annat.

– Du Christian, har du testat Nikons tilt/shift-objektiv? frågar Hans med utpräglad Hälsingedialekt.

Javisst! De finns inte på webbsidan ännu men testerna ligger i arkivet, svarar jag.

Och så blir det tekniksnack en stund, och det fastän Hans påstår att han inte är särskilt intresserad av teknik. Däremot är han perfektionist och vill bara använda de allra bästa verktygen. Här kommer ingenjörssjälen fram.

– Ja, jag älskar ju mekanik, som riktigt välbyggda objektiv. Fina verktyg. Och jag gillar kameror med fysiska reglage och rattar, inte där man måste hålla på med en massa menyinställningar.

Jag hajar precis. Drygt 15 år som teknisk redaktör på tidningen FOTO har gjort mig lika kräsen när det gäller byggkvalitet. Men tekniksnacket blir inte långvarigt. Vi kommer snart in på rätt spår.

 

Älvdelta, Hvítarvatn, Island, juli 2009
Den här flygbilden är en av mina favoriter. Den togs från en Cessna från cirka 400 meters höjd. En kraftig vind blåste utmed glaciären Langjökull, utanför bildens vänstra kant, och fick flygplanet att skutta upp och ner. Jag blev omedelbart flygsjuk och efter bara två varv över älvdeltat hade jag fått nog. Vi fick avbryta fotograferingen och flyga tillbaka till Reykjavik. Tack och lov hann jag med att få en handfull skarpa exponeringar av det magnifika deltat. Tyvärr har även den här isälven krympt radikalt sedan 2009 och ser inte alls likadan ut idag. På min Hasselblad H3DII-50 hade jag normalobjektivet HC 80mm/2,8. Exponeringen var bländare 4,8 vid 1/800 sekund och ISO 200. Klicka på bilden för att se den större.

 

Urtidskänsla

Du har varit på Island ett tjugotal gånger under nitton år. Och nu äntligen blev det en bok. Anser du dig vara färdig med Island nu, eller kommer du fortsätta att fotografera där?

– Nej, jag kommer nog aldrig bli färdig. Jag har bara precis börjat, ha ha. Men man kan hålla på och ta bilder hela livet. Någon gång måste man börja och samla ihop. Men boken är ju inte så tjock. Så det kan mycket väl bli en maffigare version om tio år.

Hur kom det sig att du började resa till Island?

– Det var 1995 som jag gjorde min första resa. Jag hade sett några bilder från Island och tyckte det såg häftigt ut. Ingen åkte dit på den tiden. Alla coola bilder var från Patagonien och sydvästra USA, Kalifornien och Utah. Jag hade också varit i de områdena men tyckte det var dags att bryta ny mark. Nu åker alla naturfotografer till Island.

Vad är det som fascinerar dig så med det isländska landskapet och som du inte finner i exempelvis svenska fjällvärlden?

– Det är inte så stor skillnad mellan Island och de svenska fjällen. Det är mest andra färger. Mycket mer gult och orange på Island på grund av vulkanerna. De svenska fjällen är mer gråbrun-svarta. Men det är så enkelt att fotografera på Island. Inga restriktioner. Det finns mycket mer vägar, så de isländska fjällen är ganska lättillgängliga. Vill man fotografera i de svenska fjällen måste man vara mer atlet. Det är inget för otränade att ta sig in i Sarek. Och när man är trött efter att ha burit en massa utrustning har man ingen energi kvar till att fotografera.
– Och så gillar jag att Island är så öppet, nästan ökenaktigt. Känslan av urtid tilltalar mig också, man liksom ser jordens födelse. Landet är så nytt och avskalat. Man kan hitta motiv precis överallt. 

 

“River Dance”, Island, juni 2014
De isländska isälvarna är några av jordens absolut vackraste och mest komplexa landmärken. Tyvärr håller de på att försvinna en efter en, på grund av den globala uppvärmningen och avsmältningen av de vattenförsörjande glaciärerna. Under de 15 år jag har flygfotograferat på Island har jag sett en dramatiskt förändring av vattendragen. Vissa älvar eller älvgrenar har försvunnit från ett år till ett annat. Den i bilden är ett tillflöde till den betydligt större älven Thjorsá. Den är fotograferad från helikopter under en av mina workshops. I handen hade jag en Hasselblad H3DII-50 och den fantastiska HC 50mm/3,5 II. Tonomfång och skärpa är på maximal nivå. Den här bilden skulle lätt kunna göras 2 meter hög med full skärpa!

 

Den amerikanske naturfotografen Art Wolfe har skrivit förordet i Islandsboken. Berätta, hur kom ni att bli bekanta?

– Vi kom i kontakt med varandra när jag gick med i Getty Images 1992. Sedan dess har vi pratat i telefon en massa gånger. Han kom till Sverige 1995 och vi åkte upp till Tysfjord i Norge och fotograferade späckhuggare tillsammans. Och så har jag ordnat att han har kommit till Vårgårda (naturfotofestival) ett antal gånger, för att hålla föredrag. Min fru Carina och jag har också varit och hälsat på Art Wolfe i Seattle. Han bor otroligt fint, med bonsaiträd och dammar med fiskar i sin trädgård.

 

Zoomar med flygplanet

Många av bilderna du har med i Islands-boken och som du visat på utställningar är flygbilder. Vad är det som gör att du har fastnat för den typen av motiv?

– Jag gillar geometrin. Det är så komplext. Och vid flygfoto finns det så många möjligheter att komponera. Det är som att stå i änden av ett transportband och det hela tiden kommer nya motiv emot en, skithäftigt! Man kan hitta nya motiv varannan minut. Det är intensiteten som är så tilltalande. Och så ser landskapen verkligen annorlunda ut från luften. De här älvarna är ju väldigt platta och tråkiga motiv från marken. Men från luften är den tvådimensionella strukturen en fördel. De bildar enormt komplexa mönster. Men man får inte bli för fascinerad av huvudmotivet, det är viktigt att välja intressanta utsnitt. 

Vad använder du för objektiv när du flygfotograferar?

– För att göra det enkelt för mig använder jag bara ett objektiv, ett 80 mm till Hasselbladaren (normalobjektiv). Och så zoomar jag genom att be piloten stiga eller gå längre ned. Men det går inte att komma närmare marken än 300 meter. Man ligger ju i en sväng hela tiden för att kunna fotografera ut genom fönstret. Med helikopter brukar jag använda ett vidvinkligare objektiv, ett 50 mm Hasselblad. Då kan man vara mycket närmare marken. Ibland så lågt som 50 meter. Med helikopter plåtar man mer snett ner. Jag gillar visserligen att kunna plåta rakt ner, som med Cessnan. Men jag föredrar helikopter. Det är mycket enklare.

”Det är som att stå i änden av ett transportband och det hela tiden kommer nya motiv emot en, skithäftigt!”

 

Fjallabak, Island, juni 2013
Den här bilden togs från helikopter under en av mina Islands-workshops. Jag hade för första gången den nya vidvinkeln HC 50mm/3,5 II på min Hasselblad H3DII-50 kamera. Det visade sig vara den bästa kombination jag någonsin har jobbat med. Den här bilden togs i närmaste perfekta ljusförhållanden. Jag hade förinställt ISO till 200 som jag alltid brukar göra ( fast i detta fall hade jag kunnat köra på ISO 100 eftersom ljuset var tillräckligt starkt). Väl uppe i luften fick jag exponeringen bländare 9 på 1/800 sekund. Alltså i det närmaste optimal bländare för maximal skärpa. Den här bilden är så skarp att man i princip ser varenda lite sten utmed fjällsluttningarna. Skärpan sitter hela vägen ut i hörnen. Det är när man ser sådana resultat som man förstår vitsen med mellanformat.

 

Har du tips på bra områden för landskapsfotografering på Island, som inte kräver flygfoto eller jobbiga strapatser för att ta sig dit?

– Ja, kusten vid Arnarstapi (på halvön Snaefellsnes ) ungefär 27 mil norr om Reykjavik. Där finns fantastisk klippkust och stränder med små svarta runda stenar. Inte så mycket folk heller. Vattenfallet Bruarfoss mellan Thingvalla och Gullfoss är också en bra plats att fotografera på. Det är så komplext och vackert, färgerna i vattnet är så otroligt blå.

 

“The Gate”, Snaefellsnes, Island, juni 2013
Snaefellsnes är känt för sin fantastiska kust med svarta klippor och långa lavastränder. I närheten av byn Arnarstapi finns en klippa med ett hål rakt igenom. Man skulle kunna beskriva klippan som en båge av sten. Jag tog massor av bilder där hela klippan syntes i bilden, men fastnade för denna komposition, där helheten utelämnades och bara hålet av klippan fick utgöra bakgrunden. På så sätt fick bilden en naturlig inramning och blicken dras till ljuset i hålet och det oskarpa vattnet framför. Jag tog bilden med min Nikon D800E och Zeiss Distagon 15mm/2,8. Med det supervidvinkliga objektivet fick jag mer rymd i bilden, samtidigt som förgrunden också fick en större dominans. Bildskärpan i denna Zeiss-vidvinkel är sagolik och sitter hela vägen ut i hörnen. Skärpedjupet likaså. Klicka på bilden för att se den större.

 

Vulkanen vaknar

Du fotograferade när vulkanen Eyjafjallajökull hade utbrott 2010, bland annat från luften. Var du aldrig rädd?

– Att flyga nära en vulkan kan naturligtvis vara farligt. Det kan komma aska i turbinerna och då slocknar motorn. Men för oss var det egentligen ingen större fara. Vi höll oss ungefär 400 meter ifrån och kom aldrig så nära att vi riskerade att träffas av en flygande sten. Men vi kände suget från vulkanen, den drar in mycket luft när den har utbrott. Fotograferingen av Eyjafjallajökull (uttalas Eyafjatlajökutl) var helt klart en häftig upplevelse. Appropå flygningen måste man ha en hemskt duktig pilot som inte blir för intresserad av det som händer runtomkring utan håller koll på planet. Man flyger ju så långsamt, planet nästan stallar (tappar styrförmågan).

Du tog också bilder från marken och hamnade mitt i askregnet. Hur kändes det?

– Man kan tycka att ett vulkanutbrott ser läckert ut på bild men det är ganska fasansfullt att uppleva på nära håll. En massa stickande dofter. Och det smakar surt i munnen. Man måste ha andningsmask och det hade jag när jag åkte bil in i askmolnet. Jag blev hemskt skitig på bara några minuter. Och ännu värre var att frontlinsen på objektivet blev full av aska.

 

”Man kan tycka att ett vulkanutbrott ser läckert ut på bild men det är ganska fasansfullt att uppleva på nära håll”

 

Eyjafjallajökull, Island, maj 2010
Det är nu 5 år sedan den isländska vulkanen Eyjafjallajökull hade sitt berömda utbrott. Även om utbrottet inte var gigantiskt fick det stora följder för flygtrafiken i Europa. Som följd av detta fick jag göra sju ombokningar av flygbiljetten innan jag lyckades ta mig över till Island. För att komma nära och för att få bra bilder behövde jag också ta mig upp i luften. Vilket sannerligen inte var lätt. Till slut fick jag tag i en pilot med specialtillstånd att flyga nära vulkanen och vi gjorde två flygningar tillsammans. Den här bilden togs i tidig morgonsol, ca. 400 meter från kratern. Även om utbrottet var dramatiskt så var flygningen den stadigaste jag någonsin gjort. Det var helt vindstilla och planet gick som på räls. Bilden togs med Hasselblad H4D-40 och normalobjektivet HC80 mm/2,8. Exponeringen var bländare 4,8 vid 1/800 sekund. ISO 200.

 

Uppskattar nyanser 

Har du någon generell regel du går efter när du letar efter ett bra utsnitt och en bra komposition, eller kör du på ren intuition?

– Det är väldigt mycket som sitter i ryggmärgen. Jag tänker aldrig i regler. Men det handlar väldigt ofta om att få hörnen bra, att hitta nån slags inramning. Och att undvika ljusa föremål långt ut i kanterna. Men i början visste jag ingenting om komposition så den känslan har jag odlat fram. Det var vid min första resa till USA som jag började haja det här med förgrund och bakgrund. Men nu försöker jag undvika bilder med alltför tydlig komposition. Till exempel starka diagonaler.

Är alla dina landskapsbilder genomtänkta och tillkomna genom långa förberedelser och noggranna avväganden. Eller tar du snapshots också?

– Jadå. Självklart planerar jag mycket. Men när det väl kommer till kritan blir det ofta tvärtom. Styrkan i att vara en bra fotograf är att kunna anpassa sig när man väl ställs inför faktum. Om man inte kan få det där man planerade, som dimma, så måste man kunna ändra sig och göra något av motivet ändå. Och det tror jag är min styrka, förmågan att göra något av alla situationer.

Du gillar ju konst, vällagad mat och inte minst fina viner. En gemensam nämnare här verkar vara en uppskattning av nyanser och kvalitet. Ser du likadant på fotografi?

– Ja, absolut. Jag dras till sådant som har mycket innehåll, mycket nyanser. Jag gillar inte tunga viner, jag gillar Bourgogne. Som är komplexa. Jag älskar Thaimat och Indisk mat. Komplex mat med många smaker. Och definitivt kvalitet.

Så hur betraktar du landskapsbilder från andra fotografer? Vad tittar du efter? Var i bilden börjar du?

– Jag tittar bara på hur det är gjort. Jag blir sällan imponerad av vad bilden föreställer utan mer hur den är framställd. Komposition, tonskala, bildbearbetning och sådant.

 

Isgrotta, Island, augusti 2012
Jag vill absolut inte bidra till att någon gör om samma idiotiska äventyr som jag – att klättra ned i en isgrotta.  Dock kunde jag inte motstå frestelsen själv. Jag var mycket väl medveten om livsfaran i företaget, så jag bestämde mej för att endast ta med min Nikon D800E och en Zeiss Distagon 15mm/2,8, monterad på stativet. All annan utrustning lämnades utanför. Så att jag snabbt skulle kunna springa ut ifall grottan började rasa. Hur som helst jobbade jag så snabbt jag kunde och tog ett tiotal bilder under loppet av fem minuter. En av favoriterna från isgrottan är denna komposition, där bilden har en naturlig inramning och alla linjer drar in mot ljuset i öppningen. Tekniskt sett är också denna bild sanslöst skarp och uppvisar bra kontrast trots det starka motljuset. Raw-filen konverterades i två omgångar. En för högdagrarna i ljusöppningen och en för mellantoner och skuggor. Dessa två filer blandades sedan ihop till en fil med maximalt tonomfång. Klicka på bilden för att se den större.

 

Har du någon fotografisk förebild?

– Ja det är klart att det finns personer som har haft betydelse. David Muench har inspirerat mig, mycket på grund av hans betoning på förgrundens betydelse i bilden. Han har haft störst inflytande, även om det främst var på 80-talet. Men jag har nog alltid haft en känsla för form och komposition. Jag tecknade mycket när jag var liten. Men skaffade inte en kamera förrän jag var 25 år. Då jag började jag förresten läsa tidningen FOTO.  

Andra fotografer jag ser upp till är Alex Webb, han är fantastisk. Och så Cartier Bresson och Pentti Sammallahti. Inom mitt eget område finns det en hel del fotografer i norden som fått för lite strålkastarljus. Till exempel Isländska Orsolya Haarberg – hon är riktigt duktig. Norska Bård Lökken gillar jag också. Och här i Sverige har vi ju förstås Tore Hagman, Jan Töve och Jan-Peter Lahall.

Du har aldrig intresserat dig för andra motivtyper. Till exempel arkitektur? Jag har en känsla av att du skulle kunna vara bra på det.

– Jo, absolut. Jag gillar en massa olika typer av motiv egentligen. Jag är mer fotograf än naturfotograf. Jag gillar allt som har form och komplexitet. Gärna arkitektur, stads- och industrilandskap.

Hur ser du på att syssla med sådan fotografi professionellt ?

– Det kanske man skulle göra. Det är säkert bättre betalt än att vara landskapsfotograf.

 

”Jag skaffade inte en kamera förrän jag var 25 år. Då började jag förresten läsa tidningen FOTO.”

 

Sandstorm, Maelifellsandur, Juli 2008
Jag tog den här bilden på väg hem till Reykjavik efter en 4 timmar lång flygning. Det blåste en stark vind och därunder mig på Maelfellsandur hade ett moln av sand och damm dragits upp av vinden. Ljuset i landskapet var borta, men den nedgående solen utanför bildens högra kant lyste fortfarande på dammolnet och fick detta att skina i en brinnande orange färg. Bilden togs med en Hasselblad H3DII-39 och normalen HC 80mm/2,8. Exponeringen var bländare 9 och 1/750 sekund på ISO 200.

 

Vilken naturtyp går du igång mest på?

– Jag älskar både vatten och skog. Men vatten är vansinnigt spännande – det rör sig, det är aldrig likadant. Jag har fotat vatten i alla möjliga miljöer, i Svalbard, Sydamerika, Australien, Hawaii. Jag har åkt till sådana ställen enbart för vattnets skull. Men jag gillar inte trenden där man använder tio stegs gråfilter för att få superlånga slutartider. Det dödar vattnet. Det blir bara som ett golv.

Så vad är den bästa slutartiden för att fotografera vatten?

– På strömmande vatten tycker jag den idealiska exponeringstiden ligger runt en 1/4 sekund. Men från 1/2 till 1/8 sekund brukar det bli lagom rörelseoskärpa. Med havsvågor rör det sig om mellan en 1/2 till 2 sekunder. Med vattenfall tycker jag däremot att man ska använda en snabb slutartid så att de blir krispiga. Och så att man får med slöjor och dimmor.

 

”Vatten är vansinnigt spännande – det rör sig, det är aldrig likadant”

 

Iskust, Jökulsarlon, Island, juni 2014
På den isländska östkusten, alldeles intill islagunen Jökulsarlon, spolas små isberg och isbitar upp på stranden. En del isbitar är klara som kristaller och kontrasterar vackert mot vatten och lavasand. Den här klara isbiten låg i decimeterdjupt vatten och fick utgöra förgrund i bilden. För att få maximalt skärpedjup använde jag mig här av Hasselblads unika HTS-Adapter. Den gör det möjligt att få både tilt och shift på alla fasta objektiv upp till 100 mm. Med rätt tilt blir bilder som denna skarpa från början till slut. Jag väntade med exponeringen till dess att det var en skön rörelse i det grunda vattnet runt isbiten. Med 0,4 sekunders exponeringstid blev vattenrörelsen lagom uttalad. Bländaren var inställd på 14 och känsligheten ISO 100. Jag föredrar rörelse med struktur i mina vattenbilder och gillar inte resultatet med alltför långa exponeringstider. På min Hasselblad H3DII-50 hade jag jämte HTS-Adaptern också det riktigt vidvinkliga HCD 28mm/4.

 

Grått passar bäst

Finns det någon särskild årstid som du föredrar att fotografera här i Skandinavien? Vädertyp? Tid på dygnet?

– Ja, hösten. På grund av ljuset, den lägre solen, och färgerna. Det är jättefint. Bokskogarna i Skåne är sagolika på hösten. Och så gillar jag gråväder. Eller slöjad sol. Jag är inte så begeistrad i tidigt morgonljus eller solnedgångar. Jag är trött på det där romantiserade, att allt ska vara så vackert.

Hur får du liv i bilderna när det är riktigt grått väder?

– Man kan öka kontrasten vid bildbehandlingen. Det funkar faktiskt bättre än när det är sol, för då går det inte att dra så mycket i reglagen utan att det försvinner teckning i skuggor och högdagrar. Och så har man ingen tidspress när det är gråväder. Ska man plåta i soluppgången måste man vara på rätt ställe, det blir mer en fråga om att hinna fota ljus istället för att  hitta en riktigt bra komposition. Då föredrar jag att plåta före eller efter soluppgången. Som i blå timmen. Då kan det vara ett fantastiskt vackert ljus.

 

Skogsgolv, Abisko, Lappland, september 2014
Jag gillar komplexa bilder. Ju mer det finns att titta på ju mer intressant är bilden för mig. Problemet är dock att hitta en komposition som håller ihop bilden. I detta fall utgör den fallna björken bildens skelett och ger bilden dess lugn. Allt annat bidrar till komplexitet och oro. På stativet hade jag en Nikon D800E och Zeiss Distagon 1,4/35mm. För att ge bilden maximal detaljåtergivning måste skärpan sitta perfekt och skärpedjupet vara så stort som det bara går. För att åstadkomma det gjorde jag en fokusstacking med hela fem fokuseringar på bländare 11. De fem filerna lades ihop i programmet Helicon Focus och resultatet blev en bild där alla detaljer är knivskarpa. Detaljåtergivningen bidrar till att bilder som denna kommunicerar. En suddig för- eller bakgrund hade gjort bilden betydligt sämre. Ett annat alternativ till fokusstacking är att använda sig av ett tilt/shift-objektiv. Med ett sådant hade det i princip gått att få samma resultat. Klicka på bilden för att se den större.

 

Varför har du valt att arbeta med Hasselbladskameror?

– Jag har alltid använt Hasselblad, ända sedan jag började fotografera 1982. Mellanformat är ett snäpp bättre än småbild. Vill man nå ett steg längre så är det mellanformat som gäller. Och när jag vann Hasselblad Master Award 2008 fick jag möjlighet att köpa en digital bladare till reducerat pris. Och på den vägen är det.

Vilka är dina favoritobjektiv?

– Till Hasselblad är det vidvinklarna HC 28 mm/4 och HC 50 mm/3,5 II, den nya generationen. 50:an ger ett klassiskt sätt att se på ett landskap, inget extremt, ganska sansat och okonstlat (motsvarar 35 mm för fullformat). Och så har det så fantastiskt bra kvalitet. Skärpan och upplösningen är fenomenal ända ut i hörnen. Jag tycker det ser jättetaffligt ut när inte objektivet orkar ända ut i hörnen. Jag söker ibland efter motiv som passar objektivet istället för tvärtom. Med Hasselblad har det aldrig varit några problem med kvalitet, som skärpa ut i hörnen. Med småbild (fullformat) är det en annan femma.

Och vilka objektiv föredrar du för småbild? 

– Till min Nikon D800 E kör jag nu Zeiss Distagon 15 mm/2,8 och Zeiss Distagon 35 mm/1,4. De är väldigt bra. Samma sak med Zeiss 35 mm/1,4 som med Hasselblads 50 mm. Det ger samma bildvinkel. Och båda är vrålskarpa. Jag är inte så mycket för teleobjektiv. Jag har en 210 mm till Hasselblad som är fantastisk men jag använder den aldrig. Och en 70-200 mm till Nikon. Men jag plåtar nästan bara med vidvinkel.

Kolla in våra tester av Zeiss Distagon 15 mm/2,8 och Zeiss Distagon 35 mm/1,4. 

 

Stenlandskap, Abisko Kanjon, Lappland, september 2014
Stenlandskap har alltid fascinerat mig. De är också tämligen lätta att fotografera eftersom de är orörliga. Det enda man bör ha koll på är ljuset. När väl ljuset är optimalt så sitter oftast bilden. I detta fall var det diffuserat solljus (mitt absoluta favoritljus för landskapsfotografering). Jag koncentrerade mig på att hitta en fungerande komposition, där blicken leds fram genom motivet. Eftersom jag inte gillar 2/3-formatet i stående bilder, valde jag det något mer kvadratiska 4/5 i kameramenyn. Den närmaste stenen var bara två decimeter från kameran, vilket gjorde det omöjligt att få tillräckligt stort skärpedjup med bara en exponering. Jag gjorde därför en fokusstacking med tre fokuseringar på bländare 11 och blandade dem sedan i Helicon Focus. Resultatet blev på så sätt full skärpa i hela bilden. Och tack vare det diffuserade solljuset blev även tonomfånget maximalt. Nikon D800E med Zeiss Distagon 15mm/2,8. Klicka på bilden för att se den större.

 

Använder du filter på dina objektiv?

– Nej aldrig. Jag provade med polfilter en gång men det blev bara skit, nåt färgstick som jag aldrig fick bort. Att släcka reflexer med polfilter tycker jag också är att döda bilden. Reflexerna ger liv.

Vi leker med tanken att vi tar med dig på en flygtur och sparkar ut dig i fallskärm ovanför ett riktigt drömlandskap. Och du får inte reda på var i förväg. Vilket objektiv skulle du ta med dig?

– Hasselblad HC 50 mm/3,5 II. Tveklöst.

Bara en fråga till; du var en av de första som uppmärksammade webbsidan Objektivtest.se. Vad tycker du om den?

– Jag tycker det är en jättefin webbsida, otroligt snyggt gjord. Den förtjänar att bli översatt till engelska.

Tack Hans! Det är väldigt kul att ha dig med här.
/ Christian Nilsson, Objektivtest.se

 

På Hans Strands webbsida, http://hansstrand.com, kan du se fler fantastiska naturbilder. Där kan man också anmäla sig till olika workshops i naturfotografi.