I en serie av bloggar ska jag bekanta mig närmare med Fujifilms retroinspirerade systemkamera, X-Pro2. Häng med!

Jag testade Fujifilms första systemkamera i X-serien, Fujifilm X-Pro1, i tidningen FOTO nr 7-8/2012 och blev rätt betuttad i kameran. Dels på grund av utseendet, jag gillade verkligen den klassiska mätsökarlooken. Och bildkvaliteten var på det hela taget utmärkt.

Men vad som imponerade mest var hybridsökaren, som gick att växla mellan optisk och elektronisk med hjälp av en liten spak på kamerans framsida.

Sökare för gatufotografi

Hybridsökaren var en unik finess. Visserligen introducerades den redan i kompaktkameran Fujifilm X100 (lanserad 2010) men X-Pro1 var den första systemkameran med finessen. Och det var här den verkligen kom till sin rätta, i och med möjligheten att växla objektiv.

Den optiska delen i Fujis hybridlösning är nämligen av typen genomsiktssökare – alltså mer eller mindre ett hål genom kamerakroppen, försett med glaslinser och ljusramar som visar rätt utsnitt för det aktuella objektivet. Leicas M-kameror är utrustade med den här sökartypen, som dessutom kompletterats med en slags avståndsmätare som hjälper fotografen att fokusera rätt. Det är det sistnämnda som ger upphov till uttrycket ”mätsökare”.

Fördelen med en genomsiktssökare/mätsökare är att bilden blir mycket ljus och tydlig och att man får väldigt fin kontakt med motivet, något som är särskilt uppskattat av dokumentär- och gatufotografer. Nackdelen är att man inte tittar genom objektivet.

Det ställer till problem både med rejäla vidvinklar, som ger större bildutsnitt än vad sökaren är byggd för, och vid användning av lite kraftigare telen (över 135 mm för småbildsformat, ”fullformat”). Med de sistnämnda blir ljusramen som visar utsnittet så pyttig att man knappt kan se vilken del av motivet som avbildas.

Parallaxförskjutning, alltså att sökaren och objektivet inte ”ser” exakt samma bildutsnitt, är ytterligare ett problem med en genomsiktssökare. Det märks visserligen inte när man fotograferar motiv på längre håll men har definitivt betydelse vid korta avstånd. Kompositionen kan bli en helt annan än den man tänkt sig.

Det bästa av två världar

Möjligheten att med X-Pro1 växla till en elektronisk sökare vid behov löser alla dessa problem i ett slag. Ett litet drag på armen på kamerans framsida, och vips så har man plötsligt en sökare som visar exakt rätt bildutsnitt med alla objektiv och vid alla fokusavstånd. Dessutom med mer info än vad som ryms i den optiska. Och möjlighet att visa bilden med aktuell färginställning – eller i svartvitt om man har kameran inställd i detta läge.

När man vill ha den ljusa och mer direkta, levande bilden hos genomsiktssökaren är det bara att vippa på armen igen. Växlingen sker på en halv sekund. Hybridsökaren kombinerar det bästa av två världar.

Men X-Pro1 var trots allt behäftad med en del barnsjukdomar, vilket knappast är förvånande. De flesta prylar som bryter ny mark brukar uppvisa diverse åkommor som tillverkaren förhoppningsvis rättar till i kommande generationer.

I fallet med X-Pro1 var det framförallt autofokusen som irriterade. Inte för att den egentligen var dålig men den upplevdes inte särskilt snabb i bra ljus och i dåliga ljusförhållanden blev den ibland nästan olidligt långsam. Det här problemet lyckades Fuji delvis rätta till med en senare firmware men skadan var redan skedd. Fuji X-Pro1 fick rykte om sig att vara en slö kamera.

Den som vill läsa mitt test av Fujifilm X-Pro1 kan ladda ned det som en pdf. Klicka på bilden nedan.

Bättre och snabbare – Fujifilm X-Pro2

I januari i år lanserades uppföljaren, Fujifilm X-Pro2. Den påstods ha blivit förbättrad på ett flertal viktiga punkter och framförallt rejält mycket snabbare. Eftersom jag var så förtjust i föregångaren beslöt jag mig för att stifta bekantskap med den nya kameran. Mina erfarenheter och funderingar redogör jag för i en serie blogginlägg som senare kommer att sammanfattas i ett mer reguljärt kameratest, liknande de andra här på Objektivtest.se. Se till exempel testet av Fujifilm X-T1.

Fujifilm hade vänligheten att låna ut ett kamerahus och fyra objektiv jag själv valde – den bildstabiliserade normalzoomen Fujinon XF 18-55 mm f/2,8-4 R LM OIS, normalobjektivet Fujinon XF 35 mm f/2 R WR, telezoomen Fujinon XF 55-200 mm f/3,5-4,8 R LM OIS (också med bildstabilisering) samt min personliga favorit – det ljusstarka porträttobjektivet Fujinon XF 56 mm f/1,2 R APD.

Det sistnämnda motsvarar ett 85 mm f/1,8 för fullformat och ger härligt krämig bokeh (teckning av oskärpa). Dessutom är det knivskarpt redan vid full bländare, f/1,2. Jag återkommer till denna pärla i ett senare blogginlägg.

Kompakta Fujinon objektiv

Normalzoomen Fujinon XF 18-55 mm f/2,8-4 R LM OIS är självklart det mest användbara objektivet för allroundfotografering i samlingen. Motsvarande brännvidd på en småbildskamera är 27-84 mm. Det håller också osedvanligt hög kvalitet för ett så kallat kitobjektiv. Kåporna är av metall, ljusstyrkan är riktigt hygglig (2,8-4) och optiskt presterar zoomen klart bättre än genomsnittet. Den är också hyfsat kompakt, har bildstabilisering och en liten räfflad ring för manuell bländarinställning. Många plus här.

Fujinon XF 35 mm f/2 R WR är också ett trevligt litet objektiv som motsvarar ett 50 mm f/2,8 på en småbildskamera. Det säljs med ett läckert motljusskydd i metall (se gruppbilden längre upp, det är 35 mm/2 som sitter på kameran) och kostar kring 4000 kronor. Den här gluggen passar mycket fint på X-Pro2, storleken känns lagom för den kameran och vikten är låg, endast 170 gram. Dessutom är det ju en klassisk brännvidd för de motiv man använder en mätsökarkamera till, även om X-Pro2 i strikt mening inte har en mätsökare.

Telezoomen Fujinon XF 55-200 mm f/3,5-4,8 R LM OIS valde jag också för att hålla utrustningen så kompakt och lätt som möjligt. Fuji har en ljusstarkare telezoom i sortimentet, Fujinon XF 50-140 mm f/2,8 R LM OIS. Men den är en rätt stor och tung best och fungerar inte optimalt på X-Pro2 som har ett ganska grunt handtag. Tunga objektiv kräver ett rejält grepp.

Åtta miljoner fler pixlar.

Fujifilm X-Pro2 har precis som sin föregångare en bildsensor i APS-C-format men ökar upplösningen till 24 megapixel. X-Pro1 har 16. Skillnaden i skärpa och detaljåtergivning är egentligen inte särskilt stor men självklart tackar man ja till fler pixlar om det resulterar i bättre bildkvalitet.

Liksom tidigare har Fuji valt att inte ha ett lågpassfilter framför sensorn, för att bilderna ska få maximal skärpa på pixelnivå. Men lågpassfiltrets uppgift är att minska risken för moaré i fina, regelbundna mönster i motivet. Det försöker istället Fuji undvika genom att använda ett egenutvecklat färgfilter med oregelbundet intervall av röda, gröna och blå pixlar. Till vänster i illustrationen nedan ser vi Bayer färgfilter, som används i de flesta kameror, och till höger Fujis färgfilter.

Jag ska gå närmare in på vad Fujis speciella färgmönster har för bildmässig och praktisk betydelse i ett senare blogginlägg. Just nu kör vi hårdfakta.

Ovanlig ISO-ratt

Bildsensorn har ett känslighetsområde från ISO 200 till 12 800 men en specialinställning gör det möjligt att nå ned till ISO 100 och upp till motsvarande 51 200. Mer än tillräckligt för de flesta motiv.

Själva inställningen av känsligheten är lite speciell hos Fujifilm X-Pro2. Funktionen sitter inbäddad inuti kamerans slutartidsratt, som på en del analoga kameror från -60, -70 och -80-talet. För att ändra känslighet lyfter och vrider man en yttre ring på slutartidsratten. Ett litet fönster visar valt ISO-tal.

Det är egentligen inte en särskilt praktisk lösning för ISO-inställning. Det går avgjort fortare att hålla inne en ISO-knapp och vrida ett inmatningshjul. Ändå måste jag säga att jag gillar att Fuji valt den här metoden. Förutom att ISO-ringen ökar retrokänslan ger den också kameran en smula personlighet.

Här finns också ett A-läge, som ger ISO-automatik. I kameramenyn går det att välja inom vilket känslighetsområde automatiken får jobba och vilken slutartid som längst ska användas när man har valt program eller tidsautomatik som exponeringsmetod. Tyvärr klarar inte kameran att själv ta hänsyn till inställd brännvidd för att automatiskt välja lämplig slutartid. Här har vi en punkt som bör förbättras.

Förbättrad slutare men känslig exponeringsratt

Själva slutartidsratten har tider i hela steg från en sekund upp till 1/8000 s, med blixtsynk vid 1/250. Det är en förbättring mot X-Pro1 som har 1/4000 s som snabbaste slutartid och blixtsynk vid 1/180 s. Med hjälp av kamerans främre inmatningshjul (det finns även ett bakre) kan man finjustera slutartiderna i tredjedels steg. Ett A-läge på ratten ger tidsautomatik. Ställs objektivets bländarring också på A får man program.

När slutartidsratten ställs på A-läget aktiveras automatiskt ett lås som man frikopplar med hjälp av en liten knapp på ovansidan. En sådan här låsknapp borde också ha funnits på ratten för exponeringskompensation (se bilden längre upp). Den rubbas nämligen lätt när kameran läggs ned eller dras upp ur en väska. Faktum är att den kan rubbas när kameran hänger och dinglar mot kroppen, även om risken inte är så stor.

Har man otur vrids ratten hela vägen till maximal exponeringskompensation, som är plus respektive minus tre steg. Det hände mig ett par gånger. Om man inte upptäcker felet innan man tar bilden lär man göra en obehaglig upptäckt senare. Det lyckades jag dock undvika. Den här missen fanns redan på X-Pro1 och jag hade förväntat mig att Fujis tekniker skulle ha rättat till problemet på efterföljaren. Men det gjorde de alltså inte. Tummen ned.

Ratten för exponeringskompensation har också ett läge markerat C. Där använder man kamerans främre inmatningshjul för att plussa på eller minska exponeringen, precis som på de flesta andra systemkameror. Och i C-läget sträcker sig exponeringskompensationen ända upp till plus/minus fem steg. För att aktivera funktionen måste man först trycka in hjulet med pekfingret, sedan vrider man till önskat värde.

Även strömbrytaren, utformad som en liten arm runt avtrycket, lider i viss mån av samma problem som ratten för exponeringskompensation. Den rubbas lätt om den hakar i någonting. Som tur är går kameran automatiskt ned i viloläge efter en stunds inaktivitet. Men det är också en ärvd miss från X-Pro1 som borde ha åtgärdats.

Om vi återgår till exponeringen så har X-Pro2 nu också försetts med gammal hederlig centrumvägd ljusmätning, utöver de redan existerande lägena flerfälts-, genomsnitts- och spotmätning. För erfarna fotografer kan centrumvägt vara att föredra framför flerfält (eller multi som Fuji kallar det) eftersom den gör det lättare att förutse resultatet. Flerfältsmätningen avgör nämligen själv vad motivet föreställer och baserar sin exponering efter den bedömningen. Det blir knappast 100 procent rätt om man säger så…

I nästa blogginlägg berättar jag mer om finesserna men framförallt nyheterna i Fujifilm X-Pro2. Och det är då det blir riktigt intressant.

Klicka här för att läsa del 2.