Vissa landskap fängslar mer än andra, så enkelt är det. Bildsköna platser utövar stark magnetism på fotografer, också det självklart. Jorden är stor men fotografernas värld allt mindre. Alla vill till samma ställen. Så spännande det därför är, när man hittar intressanta områden som inte demonterats till ett jaså av bildernas störtflod, platser där man kan fotografera ovanliga motiv i ovanliga landskap som är värda sitt salt.

Dessa ställen finns fortfarande, och har stor dragningskraft på släktet som gillar udda natur. I tre bloggar ska jag berätta om en resa i nordvästra Argentina, februari 2016. Först blir det några bilder av den färgstarka naturen. I den andra är själva resan fokus, och den tredje berör livet i dessa märkliga trakter.

Avskalade vidder

Upptakten heter Alve Henricson. Han tillbringade sin ungdom i Argentina. Nuförtiden arrangerar han resor under namnet eldslandet.com. Alve är en perfekt färdkompis i dessa trakter, förutom att vara kunnig talar han flytande spanska. I höstas mailade han mig och undrade om jag vill hänga med på en rekognocering i nordvästra delarna av landet. Det är inte så många europeiska fotografer som varit där, skrev han. Som duktig kameraman borde han veta. Mitt svar kom lika fort som snabbaste slutartiden.

Ett drygt hundratal mil nordväst om Buenos Aires, i den ekologiska region som kallas puna och som täcker delar av Bolivia, Chile och Argentina, finns några av de torraste markerna på jorden. Platån går under beteckningen Puna de Atacama. Många höga vulkaner poppar upp där, jordtäcket är ovanligt tunt, det finns märkliga saltsjöar men få vattendrag, höjden över havet är hög, luften tunn, nattkylan låg. Inte mycket till vegetation överlever under sådana förhållanden. Miljön borgar för avskalade vidder.

Ändå hör trakten till Anderna, världens längsta och näst högsta bergskedja, men i dessa delar spanar ögat förgäves efter vassa bergsspetsar. Topografin ser för det mesta ut som en rundhyllt gammal dam. Och trots att de högsta knallarna når över 5000 och 6000 meter över havet, är det nästan ingen snö på deras branter. Vågor av långsträckta höjdryggar inramar vidsträckta bäcken där platta, schatterade bergsöknar samsas med uttorkade, bitvis kritvita salinas.

Berggrunden är sedimentär och vulkanisk, i en salig blandning. Med detta följer färgskalor som kan göra en konstnär sjuk av avund. Paletten verkar hämtad från Mars snarare än den här planeten. Inte minst landformerna förbryllar och eggar den som har ögon känsliga för landskapets variation.

Quebrada de las Conchas – musslornas ravin

I Quebrada de las Conchas gör berggrunden en ofattbar färgmix (se inledningsbilden). Kulört sandsten, ljusa kalkstenar och gammal förstenad jord har tillsammans med mörka lavor kommit i dagen genom markrörelser (förkastningar) när Anderna bildades, och därefter brutits ned av vind och vatten (erosion).

Lager på lager av förstenade sediment i Quebrada de las Conchas. De härstammar från både hav och sjöar. Fotograferad med en Sony RX1R (kompaktkamera med fullformatssensor och 35 mm objektiv). 1/25 s, bländare 22. ISO 50.

Mellan klipporna i Quebrada de las Conchas finns mycket sand där kämpande vegetation slagit rot. Sony RX1R vid 1/125 s, bländare 22. ISO 200.

De porösa sandstenarna i Quebrada de las Conchas utsätts för vindblästring. På så sätt har dessa fönster uppkommit. Fujifilm X-T1 med Fujinon XF 55-200 mm f/3,5-4,8 R LM OIS inställt på 64 mm. 1/125 s, bländare 11. ISO 200.

Kaktusar och färgsprakande berg

Eftersom undertecknad sen länge drabbats av en sjuklig dragning till karg och bergig natur, måste dessa trakter vara en ljuv dröm, tänkte jag. Man ska lita på sin intuition. Det var full rulle över ändlösa pampas norrut till provinserna Salta och Jujuy. Första längre stoppet blev det inte alldeles okända Salta. Där finns faktiskt några etablerade turistfällor. Och det måste sägas, för invånare i Argentina är dessa områden knappast det terra incognita, som framstår från svensk horisont.

Salta är också namnet på en hektisk halvmiljonhåla, och en välbesökt utgångspunkt för sightseeing i Quebrada de Humahuaca och Quebrada de las Conchas, ett par dalstråk som blivit världsberömda tack vare den extremt färgstarka och kontrastrika berggrunden.

I nationalparken Los Cardones skyddas den högväxta kaktusen som kallas ”Argentina saguaro” (Echinopsis terscheckii). Den kan bli över 7 meter hög. Fujifilm X-T1 med Fujinon XF 55-200 mm f/3,5-4,8 R LM OIS. 116 mm, 1/56 s, bländare 18 och ISO 200.

Intill södra delen av Quebrada de Humahuaca ligger det lilla samhället Purmamarca där man flockas för att se 600 miljoner gamla sandstenarnas ovanliga färgskala. Mest känt är berget Cerro de Siete Colores, det sjufärgade berget till höger, som är randigt av bruna och gredelina mineraler. Fujifilm X-T1 med Fujinon XF 55-200 mm f/3,5-4,8 R LM OIS. 58 mm, 1/500 s, bländare 8. ISO 200.

Nära byn Tilcara i Quebrada de Humahuaca kan man fotografera dessa åskådliga bergveck. Fujifilm X-T1 med Fujinon XF 55-200 mm f/3,5-4,8 R LM OIS inställt på 110 mm. 1/100 s, bländare 11. ISO 200.

Ändlösa, gnistrande saltöknar

Efter ett par dagars utforskning i de fotogeniska trakterna omkring Salta siktade vi mot mer äventyrliga områden och högre höjder närmare gränsen längs Chile. Vi åkte vidare till de vidsträckta ödemarkerna väster om wifi. Nu började saker hända i landskapet. Vegetationen tunnade ut, bosättningarna nästan försvann och naturen antog en steril skepnad som fascinerade mig eftersom jag är den jag är.

Anatomin i denna knubbiga miljö var något nytt, hade aldrig sett dess like. Siktvidden bredde ut sig, atmosfären genomsyrades av bergsluftens tunna genomskinlighet. Vi for ensamma mil efter mil efter mil och högt över havet, cirka 4000 meter, och vägleddes genom breda dalar in i trakter med kaotisk topografi. Vägen snirklade mellan landformer som man inte trodde fanns, och så plötsligt dök de upp – gnistrande saltöknar lika ändlösa som pampas.

Saltöknen Salar de Arizaro med snöliknande saltkrustor. Den platta vidden täcker en yta nästan stor som Sarek. I bakgrunden syns Cono de Arita, som är en sandstensformation. Sony RX1R vid 1/250 s, bländare 16. ISO 100.

Swimmingpool där klor bytts mot salt. Sony RX1R vid 1/125 s, bländare 22. ISO 100.

En av resans höjdpunkter var färden längs den otillgängliga saltöknen Salar de Antofalla. Färden gick långsamt framåt, motiv efter motiv måste avbildas. Fujifilm X-T1 med Fujinon XF 55-200 mm f/3,5-4,8 R LM OIS vid 200 mm, 1/450 s och bländare 13. ISO 200.

Bulliga vulkaner och naturlig modernism

Längst västerut, på parad utmed nationsgränsen mötte vi bulliga vulkaner som höjde sig anmärkningsvärt försynt över vidderna, för att vara så höga som de är. Med namn som Aracar (6095 möh), Arizaro (5744 möh) och Llullaillaco (6734 möh) trädde de fram likt övergivna grushögar som få bergsklättrare lockas till.

Nära byn Tolar Grande förekommer märkliga kullar av stelnad jord. På fackspråk kallas de yardangs, ett turkiskt ord som Sven Hedin av alla, skapade för just dessa landformer. Det är vinden som filar och formger dem. Fujifilm X-T1 med Fujinon XF 55-200 mm f/3,5-4,8 R LM OIS inställt på 55 mm. 1/150 s, bländare 11. ISO 200.

Längre söderut passerade vi också världens högsta aktiva vulkan, Antofalla 6410 möh, även den ruvade stillsamt på sin grådaskiga sockel, som en ejderhona på sitt rede. Knappast var det insmickrande vyer vi såg, men medryckande i sin melerade karghet. Linjer och toner gav en ovanlig estetik där markernas utstrålning såg ut att växelvis stamma från oljefärger eller akvarell, pastell, tusch eller blyerts.

Berggrundens mineraler gav upphov till oändligt många modernistiska konstverk som dekorerade markerna. Ingen människa har fantasi nog att kreera något liknande. Och det är nog förklaringen till intryckens styrka. Allt det som ögat gottade sig åt var naturens verk. Det fanns inga dolda avsikter, bara naken och obesudlad skönhet!

Vulkanen Antofalla är den högsta i världen som är aktiv. Senaste aktiviteten inträffade 1911. Fujifilm X-T1 med Fujinon XF 55-200 mm f/3,5-4,8 R LM OIS vid 78 mm, 1/300 s och bländare 11. ISO 200.

Vulkanen Arizaro nära Tolar Grande, höjer sig ett par tusen meter över bergsöknen i förgrunden. Fujifilm X-T1 med Fujinon XF 55-200 mm f/3,5-4,8 R LM OIS vid 172 mm, 1/250 s och bländare 7,1. ISO 200.

Världens näst högsta men ändock vilande vulkan Llullaillaco, syns på tio mils håll tvärs över bergsöknen. Precis bakom berget går gränsen mot Chile. Fujifilm X-T1 med Fujinon XF 55-200 mm f/3,5-4,8 R LM OIS vid 172 mm, 1/680 s och bländare 11. ISO 200.

Utanför den lilla staden Antofagasta fick vi en läglig punktering bredvid detta lavaflöde. Mer om strapatserna i nästa blogg! Fujifilm X-T1 med Fujinon XF 55-200 mm f/3,5-4,8 R LM OIS vid 61 mm, 1/110 s och bländare 14. ISO 200.

Läs del 2 – Argentinska äventyr