Alfarcito heter en avlägsen by på argentinska punan, i provinsen Jujuy. Byborna har utsett Adan till ”hövding”. Han öppnar ett gästhus åt oss. Vi ska stanna här ett par nätter. I byn bor qulla-indianer. Folkgruppen omfattar drygt 50 000 personer som lever på Puna de Atacama. I byn arbetar många med hantverk, andra sköter om sina lamadjur. Några har bil, ännu fler åker motorcykel, alla kan se satellit-tv.

Gästhuset vi bor i har bekostats av en lokal turistorganisation. Turismen ska bättra på bybornas inkomster, så är det tänkt. Alfarcito har 90 innevånare och ligger undangömd nedanför skrovliga berg i Sierra Alfar, cirka 3800 meter över havet. När vi anländer har det inte varit någon gäst på två månader. I dessa avlägsna trakter står tiden stilla.

Detta är del 2 av min blogg om en resa till Argentina i februari 2016.
Del 1 hittar du här.

Adan med sin fru från grannbyn och deras treåriga dotter.

Byn Alfarcito med gästhuset som står för sig själv mitt i bilden.

Vinskörden firas

Äventyret börjar i Buenos Aires. Alve Henricson möter upp med egen bil. Jill och jag har suttit 14 timmar på flyget från Frankfurt. Rutten är utstakad, bara att dra. Tre dagar tar det innan vi har ”pampas bakom oss många hundra gröna mil”.

I provinsen Salta blir gemytliga staden Cafayate första längre stoppet. I nejden ligger världens högst belägna vingårdar, cirka 1700 möh. Under februari firar man årets vinskörd med festivaler. I en grannstad ser vi flera Carmencitor på pyntade traktorsläp. Som gudinnor tar de emot folkets jubel, medan ungarna på gatan sprutar skum på varandra.

En ”vingudinna” strör ut sin välsignelse.

Förra årets vinnare i vinfestivalen.

En gaucho med sin dam dansar zamba, en vanlig syn på argentinska gator, här i Cafayate.

Unga qulla-indianer som deltagit i en festival.

På dammiga vägar genom Anderna

Mytomspunna vägen Ruta 40 leder västerut från Cafayate genom Quebrada de las Flechas; en mer svårforcerad terräng finns knappast. Smala bergskivor står tätt packade över vida ytor. Sedda på håll liknar de uppskurna brödbitar. Sedimentära bergarter har vridits vertikalt och spröda skikt mellan skivorna grävts bort av erosionen. Sin form har landskapet fått av tektoniska markrörelser när Anderna pressas uppåt.

Quebrada de las Flechas är nästan oframkomligt.

Ruta 40 penetrerar detta kaos. Vägen löper genom hela Argentina, fem hundra mil parallellt med Anderna, från Rio Gallegos i Patagonien till gränsen mot Bolivia.

Ett gäng motorcyklister på Ruta 40.

Huvudvägen mot Chile leder brant upp på punan, till högre höjder. En dryg vecka tillbringar vi kring 4000 meter över havet. Stigningen är successiv, bra för acklimatiseringen, men andningen blir oundvikligt tyngre. Söder om denna transnationella trad finns få bosättningar och bara enstaka grusvägar.

Under februari råder regntiden, men vi har tur, slipper både störtskurar och hagelstormar som kan förstöra vägarna. Men vi får fem punkteringar! Två reservdäck är räddningen, och de som blivit trasiga lagas i byarnas gummiverkstäder. Sådana finns överallt, måste vara en lönsam bransch.

Ruta 40 är en grusväg i dessa nordliga delar, här nedanför vulkanen Cerro Tuzgle, 5486 möh.

”Tren las Nubes” kallas en annan förbindelse till Chile. ”Tåget mot molnen” är en av världens högsta järnvägar, klar 1948. Främst var den avsedd för godstransporter till hamnen Antofagusta vid Stilla Havet. Numera nyttjas halva linjen för turisttrafik under torrtiden (vårt sommarhalvår). Ruta 40 passerar under berömda viadukten Polvorilla, 4220 möh. Där vänder tågen, 22 mil från staden Salta där färden började.

Polvorilla-viadukten är ett 63 meter högt stålskelett i vildmarken.

Ögonblicksbild från staden San Antonio de los Sobres som passeras av Ruta 40.

Nära Tolar Grande.

På väg mot Tolar Grande dyker oväntat upp ett par fordon vid dessa yardangs.

Spökstad på högplatån

En snustorr grusväg leder oss allt längre västerut, parallellt med järnvägen som lagts ned. Rälsen ritar ett streck på de brunbrända bergssluttningarna. Ensamma, mil efter mil färdas vi med en virvlande rökplym som svans, genom ett ruggigt fascinerande landskap. Avlägsna utposten Tolar Grande, en by med några hundra innevånare, blir nästa bas. Ännu längre västerut ligger omtalade Mina la Casualidad. Till denna övergivna gruvstad kan man köra på en förfallen asfaltväg som slickar branterna.

Plötsligt dyker ruinerna upp. Där pågick ett sprudlande liv för länge sen. Staden började byggas under slutet av 1940-talet, med skolor, vårdcentral, matsal, radhuslängor, biograf och en kyrka. Som mest levde 3000 människor här, vid världens ände, 4200 meter över havet (nästan lika högt som toppen av Matterhorn!). Deras försörjning var svavelgruvan Mina Julia som finns ännu högre upp, 5500 möh. Den stängdes 1979 på grund av bristande lönsamhet. Idag återstår bara förfallet, men folk som haft anknytning till staden vill uppföra ett gruvmuseum här, och även försöka restaurera en del byggnader för turisternas skull.

Här pågick en gång livet.

Vi tittar runt. Ser inte ett levande väsen. Utsikten är vidsträckt. Solen steker. Vindstilla. En saltöknen bländar långt borta. Förfallet fascinerar, har något slutgiltigt över sig. Är vi de sista människorna, tänker man. Ser världen ut så här efter den stora kraschen? Fantasin rusar på, och man plåtar och plåtar. Tänk om det kommer en zombie? Äsch, man har sett för många fantasy-filmer. Men oj vilken upplevelse spökstaden är.

Mina la Casualidad med den framträdande kyrkan.

Interiör från kyrkan. (Obs stolen stod där!)

Tvåhjulsbedrift genom ödemarken

De sex folktomma milen tillbaka till Tolar Grande tar nästan lika många timmar. Dan därpå fortsätter vi över en saltöken och söderut genom den mest otillgängliga delen av punan. Vi har fyllt bensintanken och har en extradunk, men det grusiga hjulspåret kan bli en fälla. Att fastna innebär stora problem. Närmaste hjälp ligger långt bortom horisonten.

Vi ska ringa till Tolar Grande när vi kommit igenom. De som rådfrågats tror att vi klarar färden, trots bilen. Ytterligare en nedlagd gruva dyker upp. Den är liten. En vakt kommer ut, han har världens ensammaste jobb. Han ska se till att inga skurkar ger sig på fyndigheten.

På andra sidan ett bergspass med torftig gräshed rullar bilen brant ned i nästa tjotaheiti, en långsträckt och mördande ödslig dalsänka med saltöknen Salar de Antofalla. Hjulspåren följer sänkan. De makalöst fantasieggande kreationerna får oss att stanna titt som tätt för att fotografera.

Framåt skymningen når vi byn Antofalla och där förvånas man över vår ”prestation”. För första gången har ett tvåhjuldrivet fordon tagit sig dit, får vi höra.  Bra kört Alve!

Äntligen lite grönska vid en isolerad bosättning intill Salar de Antofalla.

Härifrån går kursen österut, över oavbrutet höglänta bergsöknar och avrundade bergsryggar. Ändlösa siktvidder förmedlar landskapets enorma dimensioner och egenartade färgskala. Man får nästan svindel av vidden. Vulkaner och lavafält passerar revy, men strax utanför staden Antofagasta de la Sierra väntar ett nytt fenomen. STREJK.

En hop med strejkande har spärrat vägen med stora stenar. Vi hamnar först, men lokala bilar fyller på bakom oss. Några poliser övervakar situationen. Att vi är turister hjälper föga. Alve säger inget på spanska, vi låter dem tro att vi är hjälplösa främlingar.

Strejk

En dryg timme går, inget händer men en höjdare dyker upp, förhandlingar pågår. Vår räddning är en frysbil som kommer från motsatt körriktning. Den måste in i staden. Man plockar undan stenarna och släpper fram den, och till vår lycka även oss. Vår snyftstory på engelska kanske gjorde verkan. Raddan av lokala fordon får lydigt stå kvar.

Längre fram fortsätter vi söderut, åter är vi på Ruta 40 och far genom allt mer civiliserade trakter. Aconcagua lockar, västra hemisfärens högsta berg 6959 möh. I Mendoza är den långa bilresan över. Lite sightseeing väntar bland vingårdarna och sedan en nattbuss till Buenos Aires.

Gryning över Aconcagua. Den väldiga sydväggen är 2700 meter hög.

Läs del 3 – Djurliv i Andernas höga bergsöknar